Var var de svenska medierna?

I samband med Radovan Karadzics andra framträdande inför den internationella krigsförbrytardomstolen i Haag fylldes lobbyn med journalister, kameror och intresserade privatpersoner. Alla var där, men var var de svenska medierna?

Gripandet av en av Balkans största och mest sökta krigsförbrytare ledde till en massiv uppståndelse bland världens medier. Även om intresset var störst på Balkan då fallet var direkt kopplat till området, riktade andra medier runt om i hela världen sin uppmärksamhet mot FN:s krigsförbrytartribunal i Haag, dit Karadzic fördes inom kort. Gripandet av Karadzic, även kallad ”Balkans slaktare”, var och är fortfarande väldigt intressant eftersom han under internationell rätt åtalas för bl.a. massakern i Srebrenica som är det största folkmordet i Europas historia sedan andra världskriget.

Här på pressavdelningen i krigsförbrytartribunalen gick telefonerna varma och vi överröstes av telefonsamtal och mejl. Journalister från TV, radio och press hade alla möjliga frågor om det aktuella gripandet, medvetna om vilken betydelse det hade för den internationella rättvisan och att det berörde många människor från f.d. Jugoslavien som i dag var bosatta i något annat land. Journalister från alla de europeiska länderna visade stort intresse, för att inte glömma medier från bl.a. Japan, Kina, Australien, Kanada, USA och Nya Zeeland. Danska journalister och produktionsbolag hörde och hör än i dag av sig regelbundet för förfrågan om material och intervjuer. Norska medier är inte sämre. Tidningar och TV bolag kontaktar pressavdelningen regelbundet för frågor om rättegångarnas aktuelle skede och ber om material till sina rapporter. Flera intervjuer med talespersonen har ombetts och så sent som i dag kom en förfrågan från en norsk tidning om en intervju med huvudåklagaren.

Under all denna tid har det endast skett ett par förfrågningar från svensk media. Ett av Sveriges största medier ansökte om kreditering för att få komma in i rättssalen och följa Karadzics första och andra framträdande inför domstolen och blev krediterade både gångerna. Den första gången var de på plats. Den andra gången var de ett av de 41 utvalda medier som fick möjligheten att följa framträdandet live. På den aktuella dagen lyste de dock med sin frånvaro.

Pressansvariga i tribunalen bekräftar att intresset från svenska medier om tribunalens arbete och de pågående fallen är oerhört litet, och betonar att det blir ännu mer utmärkande i jämförelse med dansk och norsk media. Hur kommer det sig att svensk media visar ett sådant ointresse att få information om något som påverkar så många människor från förstahandskällor? Och varför är dansk och norsk media så mycket bättre på att utnyttja tribunalens resurser och få ut det mesta möjliga till sina rapporteringar?

Under mina studier på journalistutbildningen vid Lunds Universitet fick jag lära mig att närhetsprincipen kan vara avgörande för hur intressant en nyhet är och hur stort utrymme det får i media. Vi har här en tribunal tillsatt av de Förenta Nationerna som med internationell lagstiftning behandlar brott som begicks på europeisk mark. Bara faktum att det berör massmord begångna i Europa och att en internationell organisation, som Sverige för övrigt är medlemmar i, är inblandad, borde räcka för att väcka svenska mediers intresse. Om vi sedan väljer att tala om geografiskt avstånd är det inte längre från Nederländerna till Sverige än till Danmark och Norge. Den svenska allmänheten har rätt till samma förstahandsinformation som den danska och norska. Och nej, det finns ingen ursäkt till att man alltid hänvisar till andrahandskällor. Särskilt inte när det finns möjligheter att direkt kontakta den berörda källan som kan ge den mest tillförlitliga informationen. (Jag måste prisa dansk media som vid ett tillfälle försökte få en intervju med själva Radovan Karadzic. Det gick tyvärr inte, men jag ger de all ära åt försöket.)

Avståndet mellan Sverige och den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag blir ännu mindre när man tar hänsyn till att det i Sverige bor över 140 000 människor från f.d. Jugoslavien. De flesta av dem är människor som har flytt undan de hemska krigsförbrytelserna som tribunalen i dag dömer och bland dem finns ett högt allmänintresse för tribunalens arbete.

Att kontakta tribunalens pressavdelning och ställa frågor eller be om material är väldigt enkelt. Ännu lättare är det att lägga till sig på presslistan så att man får alla viktiga dokument och nyheter i mejlen. Skärpning svenska medier! Lär av våra grannländer och utnyttja dessa medel som säkerligen kommer att öka kvaliteten på era rapporter. Det är helt enkelt i allas intresse att svensk media utnyttjar de tillgängliga resurserna som tribunalen erbjuder, använder förstahandskällor, håller sig uppdaterade och ger utrymme åt aktualiteter från FN:s internationella krigsförbrytardomstol. Allt annat är ett svek mot den svenska allmänheten och den internationella solidariteten.
Dajana Kazazic
29 januari 2009

Karadzic beordrade intåg i Srebrenica

Verkligheten i östra Bosnien såg annorlunda ut än vad som framgår i filmen "Staden som offrades".

I åtalet mot den bosnienserbiska generalen Krstic står det bl. a. att:
“After armed conflict erupted in the Republic of Bosnia and Herzegovina in the spring of 1992, Bosnian Serb military and paramilitary forces occupied cities, towns and villages in the eastern part of the country and participated in an ethnic cleansing campaign which resulted in an exodus of Bosnian Muslim civilians to enclaves in Srebrenica, Gorazde and Zepa.”

Det som hände i Srebrenica 1995 var en slutlig fas av folkmordet som började i april 1992.
“Between 11 July 1995 and the 18 July 1995, the VRS forces, under the command and control of Ratko Mladic and Radislav Krstic, either expelled or killed most of the members of the Bosnian Muslim population of the Srebrenica enclave. As a result of these actions, the VRS forces virtually eliminated the presence of any Bosnian Muslims in the Srebrenica enclave area, thus continuing an ethnic cleansing campaign which had begun in the spring of 1992.”

Källa:  ICTY, The prosecutor of the tribunal against Radislav Krstic, Case No. IT-98-33, Amended indictment .

Avslöjande fakta i transcripts från bosnienserbiska ledningens möten.

"Varför kunde inte mänsklig rättvisa ha skipats?"

Berlin. När Serbiens ex-president Slobodan Milosevic avled gick världen miste om chansen att reda ut hans del av ansvaret för krigsförbrytelserna på Balkan. Men för att förstå fenomenet Milosevic måste man se bortom individen och person­kulten, skriver Slavenka Drakulic.                 

Milosevic och bosnienserbiske president Karadzic

Det är en kall och grå lördag och jag är glad att jag slipper gå ut. Jag tror jag ska läsa en bok och dricka en kopp varmt te. Just i det ögonblicket ringer telefonen och splittrar den tysta dagens lugn. Slobodan Milosevic verkar har dött. Verkar? Jag lyssnar på Belgradkanalen B92 på webben och ingen nämner något om saken. Uppgiften om att han hittats död i sin cell i Sheveningen-häktet går inte att få bekräftad. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag kan inget annat göra än vänta.

Jag minns mycket tydligt första gången jag såg Slobodan Milosevic. Det var fyra år sedan, i Haagtribunalens rättegångssal. Jag hade naturligtvis sett hans ansikte miljoner gånger förut. Under några decennier var han allestädes närvarande i medierna, som Jugoslaviens president, senare Serbiens president, som galjonsfigur för nationalismen och för kriget i Kroatien och Bosnien, man förknippade hans namn med Vukovar, Srebrenica, Daytonavtalet, och slutligen var han misstänkt krigsförbrytare inför Tribunalen. Om man i likhet med mig, och med alla andra från det forna Jugoslavien, vuxit upp omgiven av en tradition där en sådan personkult var vanlig uppfattade man honom som en person av närmast overkliga proportioner.

1980, när Tito dog, formulerades en slogan av det dåvarande socialistpartiet som man hörde om och om igen: "Efter Tito kommer - Tito." Tito var död, men kulten kring hans person levde vidare. Milosevic var på sitt sätt arvtagare till den kulten. Om nu Jugoslaviens folk inte kunde leva utan en fadersfigur fick han bli en sådan.

När jag såg honom där i rättssalen överväldigades jag av mycket blandade känslor. Lättnad och tillfredsställelse över att det trots allt var möjligt för rättvisan att hinna upp en sådan människa. Milosevic satt sju eller åtta meter bort bakom en vägg av skottsäkert glas. Han var klädd i mörkblå blazer, vit skjorta och rödvitblå slips och granskade publiken omkring sig noga. Kanske letade han efter bekanta ansikten, kanske försökte han bara räkna ut hur många journalister som var där för att följa hans föreställning.

Detta var under rättegångens första dagar, när hela världens medier vände sin uppmärksamhet mot honom. Jag stirrade som om jag hade sett ett spöke. Jag minns hur överraskad jag var av att faktisk se honom där, och hur arg jag blev på mig själv just därför att jag lät mig förvånas. Det är resultatet av att ha vuxit upp i ett land som präglas av omogenhet: att man blir överraskad av att även sådana människor slutligen står inför rättvisan. Det var vad jag förstod när jag satt i rättegångssalen och betraktade honom.

Slobodan Milosevic med familjen

Från allra första början var han arrogant, stöddig och självsäker. Hans kroppsspråk var inte det man ser hos en besegrad man, snarare påminde han om en skådespelare som behärskar sin scen. Domarna hade uppenbara problem med att kontrollera hans utbrott och få tyst på honom. Det var tydligt att han hade ett klart mål med sin framställning, och det var att visa han spelade en hjälteroll i det serbiska folkets historia, att han utkämpat ett krig för att försvara sitt land. Kriget i Bosnien? Inte inblandad. Krigsförbrytelser? Hade inget att göra med sådant. Det föreföll närmast som om han såg sig själv som Serbiens version av Che Guevara.
Men i takt med att rättegången fortskred blev han allt mindre intressant för medierna och andra händelser fyllde tidningarnas förstasidor. Kriget i Irak och kriget mot terrorismen monterade slutgiltigt ned alla de strålkastare som en gång riktats mot Balkans problem. Inte ens Kosovo lyckades längre skapa några rubriker.

I Serbien hade folk nu andra saker än hans rättegång att bekymra sig för. Till exempel hur man överlever fattigdomen och uthärdar en alltmer påtaglig korruption. Men Milosevic gav inte upp. Han arbetade hårt med att leda sitt eget försvar. Hans hustru Mira Markovic rymde under tiden till Ryssland, misstänkt av polisen för att ha varit inblandad i mordet på politikern Ivan Stambolic. Det måste ha varit ett svårt slag för honom, då det var hon som var hans stora stöd, i livet såväl som i politiken. Hon kom inte längre på besök i Sheveningen och han måste ha känt sig mycket ensam.

Jag behövde inte vänta särskilt länge på att få nyheten om hans död bekräftad. Slobodan Milosevic avled i en ålder av 64 år. Vilken trist dag att dö på, och på ett sådant sorgligt vis. I en cell, ensam, som en hund. Var det en hjärtattack? Tanken på självmord kommer för mig, men jag viftar ilsket undan den. Ingen som sett denne man i verkligheten kunde tro att han var kapabel att begå självmord. Han satte alltför stort värde på sitt eget liv för det, och ansåg sig dessutom ha en uppgift, den viktiga uppgiften att bevisa för eftervärlden vilken roll han egentligen spelat i historien. Nu kommer andra att avkunna domen över honom och formulera hans eftermäle, vilket var exakt vad han ville undvika.

Medan jag tar del av en strid ström av kommentarer på tv märker jag att min egen första reaktion är - ilska. Varför, varför tilläts detta att hända? Varför kunde inte rättvisan - den mänskliga, inte den yttersta, om vilken vi inget vet - ha fått skipas? Har Gud en särskild nådekvot som utsträcks till misstänkta krigsförbrytare? Eller var detta tvärtom ett försmädligt sätt att beröva honom möjligheten att försvara sig själv?

För serberna hade det bästa varit att få följa hans rättegång till slut. Inte bara, vilket vore det troligaste, fått se Milosevic dömas till fängelse - utan för att få möjligheten att konfrontera sig själva med sanningen om kriget och ansvaret för de krigsförbrytelser deras soldater begick i Srebrenica, liksom i Kroatien, Bosnien och Kosovo. Och kanske därigenom få den kraft och den vishet som fordras för att avsluta ett mörkt och blodigt kapitel i sin historia, ett fruktansvärt kapitel för vilket denne ambitiöse politiker fått tjäna som symbol.

Slavenka DrakulicDN 20060313

Det åtalas Ratko Mladic för

Den bosnienserbiske forne överbefälhavaren Ratko Mladic åtalades i juli 1995 av ICTY, FN:s domstol som utreder brott under krigen i forna Jugoslavien. Fler delar tillkom senare.

Åtalspunkterna är folkmord, medverkan i folkmord, förföljelse, utrotning, mord, deportation, inhumana handlingar, terror mot civila, grym behandling, angrepp på civila och gisslantagande.

Bakom punkterna döljer sig en lång rad anklagelser om övergrepp som etnisk rensning, tvångsförflyttningar, tortyr, sexuella övergrepp, tvångsarbete, militära angrepp mot civila med bland annat artillerield. Han filmades då han dirigerade förberedelserna för massakern på 8.000 muslimer i Srebrenica.

DN 20110601

Carl Bildt om Radovan Karadzic

Jag ser att den för krigsförbrytelser åtalade Radovan Karadzic i Haag i dag hävdat att jag stött hans uppgifter att han av USA lovats immunitet.
En lögnare förblir en lögnare. I denna uppgift ligger ingen sanning.

17/8 2009

http://carlbildt.wordpress.com/2009/08/17/oforbatterlig/

Våldtäkter en del av Mladics militära strategi

Jag drar en suck av lättnad, samtidigt som jag tänker på alla offren för de systematiska våldtäkterna och deras anhöriga. Nu är det bekräftat av den serbiske presidenten Tadic. Den man som greps igår (26/5 2011) är generalen Ratko Mladic. Den man som i alla år har stått högst på listan av efterlysta krigsförbrytare i Krigstribunalen i Haag.

Mladic vars namn för evigt kommer att förknippas med etnisk rensning, folkmord, brott mot mänskligheten, brott mot krigets lagar och alla Genèvekonventionerna. Denna man skall nu föras till Haag.

För några år sedan fördes Radovan Karadic till Haag. Karadic var den ideologiska inpiskaren och Mladic den brutala genomföraren, slaktaren, där intet och ingen förskonades. Bilden av Mladic skålande i champagne samtidigt som slakten i Srebrenica pågick, har fastnat på näthinnan.

Den etniska rensningens fruktansvärda verklighet med systematiska våldtäkter, tortyr, påtvingad flykt, summariska avrättningar var ett okänt begrepp för de flesta av oss för 20 år sedan. Att tiotusentals och åter tiotusentals kvinnor hade blivit systematiskt våldtagna visste vi inte då. Att jag var den som kom att avslöja de systematiska våldtäkterna av kvinnor i kriget på Balkan i november 1992, var en märklig slump.

I dag är våldtäkter välkänt och erkänt som en militär strategi för att uppnå uppsatta politiska mål enligt FN:s resolution i december 2010 en krigsförbrytelse.

Den enda möjligheten till varaktig fred och försoning på Balkan är att sanningen kommer fram. Det kan nu bli verklighet när Ratko Mladic ställs inför rätta i Haag. Alla offer och deras anhöriga kan nu få uppleva att rättvisa skipas. De döda kommer inte tillbaka, offrens trauma upphör inte, men de kan få upprättelse. Äntligen!

CHRISTINA DOCTARE
läkare och författare, chef för WHO:s rehabilitering av krigsskadade i kriget på Balkan och tidigare expert i Krigstribunalen i Haag.

Ingen verklig fred utan rättvisa

Kriget på Balkan är inte slut. Människorna plågas i sin sorg över de döda och av ovisshet om vad som hänt dem som försvann. De kräver kunskap, upprättelse och att de skyldiga döms. Men krigsförbrytarna går fria och hatet lever kvar.

Traktorgrävskopan äter sig långsamt ner i den bosniska leran. I en ring kring grävmaskinens hungriga gap står en flock människor som spänt väntar på att få veta vad som döljer sig under backsluttningen utanför småstaden Prozor. Leran kanske rymmer hemligheter, men vi vet inte om vi är på rätt plats eller om all möda egentligen har någon mening.

"Livet måste gå vidare", säger många här i Bosnien, "vi kan inte fortsätta att gräva i generationer".

"Om vi slutar gräva, blir det bara nya krig", säger andra. "Ni som inte är offer och förlorare kan aldrig förstå vad som drabbade oss. Domen blir hård mot er som ger upp, som blundar för brotten och låter mördarna gå fria. Som sviker. Kriget är inte slut innan vi har fått visshet och mördarna har blivit straffade. Alla de mördare och våldsverkare som ännu är fria. Ni som ingenting har offrat kommer aldrig att förstå."

Krigen på västra Balkan under 1990-talet ligger redan långt borta. Det har snart gått åtta år sedan fredsfördraget i Dayton som gjorde slut på det långa, grymma kriget i Bosnien-Hercegovina, det första kriget i Europa sedan andra världskriget. Kosovokriget 1999 är glömt och vid horisonten tonar nya och mer aktuella krig och konflikter i andra världsdelar upp sig för världen, i Kongo, Irak, Kashmir, Tjetjenien. Ibland, nu allt mera sällan, ser vi notiser i tidningarna om en massgrav som öppnats i Bosnien eller läser en luddig artikel om en krigsförbrytardomstol i Haag i Nederländerna, som har åtalat eller dömt någon okänd person med ett svåruttalat namn till fängelse i flera årtionden, för brott som är så ohyggliga att de nästan övergår allt förstånd. Vi stöter det ifrån oss, vill inte lyssna. Livet i vår egen vrå av världen är redan tillräckligt komplicerat.

Vi tror att det är fred på Balkan, men så är det inte. Här i Bosnien pågår kriget fortfarande, trots att det egentligen är fred sedan nästan åtta år. I människors medvetande är det ännu krig, frontlinjerna är kvar både mellan människor och städer och ibland tvärs igenom städer. Varje vecka öppnas nya massgravar, varje dag går en mor eller en far, en make eller en maka till en begravningsplats fylld av vita marmorpelare i snörräta rader för att bedja och sörja, för att tygla ångesten, smärtan och sorgen. Saknaden efter den älskade som aldrig ska återvända är en livslång, utplånande sorg och smärta mot vilken ingen terapi hjälper. För många är livet räddningslöst förstört av sorg och saknad. Självmordsstatistiken rusar i höjden och för många finns ingen annan utväg ur ständig plåga, ständig sorg och ständig längtan.

Bosnien är uppfyllt av dessa grymma begravningsplatser med exakt likadana vita marmorpelare. De påminner om krigsgravarna i Verdun och Flandern från första världskriget, men det finns en viktig skillnad. I Verdun vilar offer för strid, unga män som stupade med vapen i hand i skyttegravarnas elände. Krigsgravarna här i Bosnien rymmer en helt annan tragik. Här vilar mest offer för massmord och avrättningar, men också krypskyttarnas och granaternas civila offer. I vad som en gång var en lummig park i Mostar vilar ett par hundra människor som alla har samma dödsår: 1992. I en annan gravplats ett par kilometer därifrån upprepas dödsåret 1993 på varje gravmonument. Kring Kljuc och Sanski Most i nordvästra Bosnien ser vi överallt stora gravplatser, var och en ett minne över ett enskilt massmord.

Alltför många har inte ens en grav. Mer än tjugo tusen människor från Kroatien, Bosnien, Serbien och Kosovo saknas ännu, och i verkligheten är den siffran kanske ännu högre. Bara från massmordet efter den bosniakiska enklaven Srebrenicas fall i juli 1995 saknas mer än sjutusen människor. Varje dag öppnas nya akter i världens största DNA-databas hos den internationella kommissionen för saknade personer (ICMP), där vitklädd laboratoriepersonal strävsamt sliter med att matcha de överlevandes gener med de dödas.

ICMP:s stabschef Gordon Bacon vet allt om detta och han vet precis varför det är så viktigt att få veta:

- Många av de anhöriga har väntat i mer än ett årtionde på att få besked. I hjärtat har de kanske accepterat att deras mest älskade är död, men de behöver en avslutning, få begrava kvarlevorna och sätta i gång läkningen och sorgeprocessen, kanske komma tillbaka till sina normala liv.
Sorg och läkning är inte det enda kravet från de överlevande. De vill ha rättvisa, säger Gordon Bacon. De vill ha vedergällning för sina förluster. De vill ha en tand för en tand och ett öga för ett öga, för de inser att deras förlust ofta har en mycket enkel orsak: att den de älskade, den de saknar och sörjer så fruktansvärt, mördades bara därför att han tillhörde fel folkgrupp vid fel tillfälle och på fel plats.

En månad i skarven mellan sensommar och höst 2002 reser jag runt i Bosnien tillsammans med filmaren Bengt Nilsson. Han har sett det mesta, Afrika, norra Kenya, södra Sudan, Liberia, men tycks vara lika skakad som jag. Med Bengts dv-kamera som ständigt observerande öga söker vi både efter offren och efter förövarna. Vi vandrar genom den söta doften i Srebrenicaoffrens bårhus i Tuzla, lyssnar till änkornas och de sörjande föräldrarnas av
gråt tyngda berättelser. Vi stannar bilen framför sporthallen "Partizan" i Foca, som var ett beryktat våldtäktsläger sommaren 1992, vi träffar den serbiske tidningsredaktören som fick benen bortsprängda, när han publicerade artiklar om brott som hans landsmän begått. Kameran ser och registrerar allt.

Vi letar efter krigsförbrytarna själva. Många gömmer sig i Prijedor eller Banja Luka, "mörkrets hjärta", de mest hårdhjärtades fästen i nordvästra Bosnien. Men en krigsförbrytare kan också driva ett lyxigt varuhus i Mostar, inofficiell huvudstad för de katolska kroaterna i Hercegovina, eller leva ett skyddat liv bland limousinerna i regeringskvarteren i Sarajevo. Överallt ställer Bengt upp sin videokamera för att dokumentera och lyssna. Videoband läggs till videoband i hans kameraväska. Materialet blir snart nästan ogripbart stort.

Ändå finns det hela tiden något vi saknar, ännu ett unikt vittne som vi måste intervjua, ännu en gravplats, en massgrav, ett minnesmärke att besöka. Vi kör hundratals kilometer i iskyla på regntunga vägar, sover på ouppvärmda slumhotell, där fukten kryper genom väggarna, överlever på oändliga mängder svart kaffe.


Stämningen blir ofta dyster och nervös: vad har vi missat, vad saknar vi, räcker materialet? En ovanligt regnig och iskall dag grälar vi uppgivet under en körning på landsvägen mellan Prijedor och Kljuc. Otillräckligheten sprider sig som ett gift genom bilen. Vi drabbas allt oftare av känslan att stå mitt i ett landskap utan horisontlinje, där allt tycks tona ut i en stor oändlighet. Till det kommer brottens obegriplighet.

Som vid varje ny resa till Balkan vill jag förstå, tränga in i sinnet och medvetandet hos dem som var ansvariga. Intellektuellt och abstrakt går det kanske, men känslomässigt är det omöjligt. Jag kan inte förstå hur så mycket ondska och grymhet kunde rymmas i ett så litet land under så kort tid, inte ens fem år av krig i 1990-talets början.

Krigsförbrytare, invänder kanske någon, men finns det inte en domstol nu som klarar den saken, som utreder, åtalar och dömer de värsta och grymmaste? Som arbetar med hög juridisk standard, som hellre friar än fäller? Visst finns det en internationell krigsförbrytardomstol i Haag, upprättad för tio år sedan av FN [1]:s säkerhetsråd med hjälp av en radikal och självständig omtolkning av FN-stadgan. Vi ser ögonblickskorta tevebilder därifrån ibland, när någon blir dömd eller gripen, eller när den tröstlöst långa rättegången mot Serbiens ledare Slobodan Milosevic levererar ett ovanligt intressant vittnesförhör. Vi tror kanske att det är tillräckligt, men det är det inte.

Tribunalen i Haag, som inte var tänkt att bli permanent och snart ska börja trappa ner sin verksamhet, kostar världens skattebetalare en miljard kronor om året, men har en "produktivitet" som är försvinnande liten. Under kanske femton års existens (om domstolen avvecklas år 2008) kommer den att kunna utreda, åtala och döma högst etthundrafemtio personer. Det är inte nog, för i Bosnien lever det ännu tusentals krigsförbrytare, överallt och i alla samhällsskikt.

- De finns överallt, säger Edina Becirevic, kriminolog vid Sarajevos universitet och välkänd expert på krigsförbrytarfrågor.

- Om man går nerför gatan i vilken stad som helst i det här landet är det omöjligt att inte möta en av dem. Man känner inte igen dem, för de ser inte annorlunda ut än andra, men de finns där, människor som begick fruktansvärda brott under kriget.

- Det värsta är kanske att de aldrig kommer att bli åtalade och dömda. Rättvisan når dem aldrig och de kommer att leva bland oss tills de dör av hög ålder.

Det har hållits lokala krigsförbrytarrättegångar i Bosnien, men de har blivit pinsamma misslyckanden. I Mostar, den vykortsvackra medeltidsstaden i sydvästra Bosnien, hölls till exempel en rättegång i början av 2002 som borde ha lett till en självklar dom. Fallet var enkelt: en grupp bosniakiska soldater arresteras av kroatisk militärpolis under den interna konflikten mellan kroater och bosniaker 1993. De förs till en teknisk skola som är militärpolisens högkvarter och filmas av kroatisk teve. Sedan dess är de försvunna, som utplånade från jordens yta. Alla ansvariga bland de kroatiska militärpoliserna är kända, från de högsta befälen till soldaterna som grep männen. Det finns vittnen, dokumentation, allt.

Vi möter föräldrarna till en av de försvunna i Mostar. Han hette Nenad och var bara drygt tjugo år när han försvann. Hans pappa Slobodan Milojevic är serb, hans mamma Jasminka är bosniak och de lever i västra Mostar, den del av staden som kontrolleras av kroater. Slobodan tittar rakt in i kameran och säger: "jag lever bara för att finna honom och begrava honom med värdighet".
Tvärs över gatan från deras hus ligger ett lyxigt nybyggt varuhus. Ägaren heter Zeljko Dzidic och var den man som förde bor deras son och som var huvudåtalad i rättegången förra året.

Rättegången mot Zeljko Dzidic var tänkt att bli ett modellfall som skulle visa att Bosniens domstolar var kompetenta att sköta sina egna krigsförbrytarrättegångar. Det borde ha blivit en enkel rättegång mot Dzidic och de fyra medåtalade, men så blev det inte. Till allas förvåning slutade rättegången med frikännande för de fem männen. Rättegången var en skandal. Nästan hälften av vittnena ändrade sina berättelser mellan förundersökning och rättegång. Ett vittne hotades till och med på trappan till domstolsbyggnaden. Åklagaren var så skräckslagen att han inte vågade bo hemma i tio dagar efter att han hade lämnat in åtalet. Åhörarna ropade svordomar och hotelser till åklagaren i rättssalen.
Åklagaren i målet heter Ibro Bulic och är en medelålders man med trött blick. Hans rum i kantondomstolen för Neretvakantonen vid Mostars huvudgata Bulevar är belamrat med pappershögar. Är domstolarna oberoende? frågar jag. Finns det utrymme för påtryckningar och hemliga uppgörelser? Skuggan av ett leende går över Bulics ansikte när han svarar:
- Om en domare vid kantondomstolen inte har fått lön på sex månader, kan vi då säga att han är oberoende av staten och myndigheterna? Man måste ge domarna och åklagarna materiella möjligheter om de ska vara oberoende.

- Vittnena var rädda. Det märktes så tydligt att jag till och med begärde att det skulle noteras i protokollet. Detta är en stad där starka och oberäkneliga maffiagrupper ännu styr och kan utsätta människor för livsfara.

Därför går mördarna från den tekniska skolan i Mostar ännu fria, därför är Slobodan och Jasminka Milojevic ännu uppslukade av sin sorg över sonen Nenads försvinnande.
- Det finns inga nationaliteter, säger Jasminka innan vi lämnar deras höghuslägenhet. Alla mammor är lika. Så som jag i dag letar och gråter och ber, letar andra mammor efter sina försvunna söner oav-sett nationalitet.

Ostraffade krigsförbrytare verkar långt uppe i den politiska hierarkin. I Sarajevo möter vi Bosniens biträdande handelsminister Jadranko Prlic, som för ett par år sedan till och med var landets utrikesminister.

Under kriget var han regeringschef och president för krigsmakten "det kroatiska försvarsrådet" i den bosnienkroatiska utbrytarrepubliken Herceg-Bosna. Han skrev under dokumenten som upprättade tre ökända koncentrationsläger, där hundratals människor torterades och svalt sommaren 1993. Men i dag leder Jadranko Prlic ett "proeuropeiskt" liberalt parti och har goda kontakter till politiker runt om i världen. För ett par år sedan kom han till och med på officiellt besök i Stockholm och togs emot av utrikesminister Anna Lindh i Arvfurstens palats i Stockholm.

- Med de regler och kriterier för befälsansvar som krigsförbrytardomstolen i Haag arbetar efter finns det klara grunder för att åtala Jadranko Prlic, säger Edina Becirevic. Till och med om han inte skrev under besluten om lägren så är han åtalbar. Men Jadranko Prlic spelar ett samarbetsspel med det internationella samfundet, och jag är övertygad om att det är därför han slipper åtal.

Vasvija Vidovic, bosnisk stjärnadvokat och tidigare justitieminister, nämner inte Prlics namn, men det är ingen tvekan om vem det är hon menar:

- De bildar politiska partier där representanter för det internationella samfundet, ambassadörer och andra inflytelserika personer kommer till grundandet. Man tar emot dem på ministernivå, talar med dem och ger dem sitt stöd. Man ändrar lagar om det behövs för att skydda dem.

- Det finns en hållning i det internationella samfundet att de personer som nu tillhör oppositionen mot de nationalistiska partierna ska skyddas utan hänsyn till sitt förflutna.

För varje vecka som går under resan genom Bosnien blir vi mer och mer beklämda. Bilden som växer fram är tydlig. Krigsförbrytarna går fria och hatet lever kvar. En ung kvinna, Sejla Dzaferagic, som förlorade större delen av sin släkt vid ett massmord i nordvästra Bosnien, säger:
- Det finns så mycket hat, och när de utländska trupperna reser börjar kriget igen.

Offren kräver rättvisa, de vill att världen ska höra deras röst och de kräver att de ansvariga ska åtalas och dömas i rättvisa krigsförbrytarrättegångar. De vill veta vad som hände deras närmaste, de vill ha visshet. Sanningen är att de inte har mycket att hoppas på och att flertalet krigsförbrytare aldrig kommer att bli åtalade och dömda. Vi i omvärlden gav Bosnien många löften, men också på den punkten svek vi förhoppningarna.

Vi packar vår utrustning och flyger hem, men offren är kvar, med sin sorg och sitt lidande. Vårt enda bidrag blir kanske att någon som ser vår film förstår lite mer av det stora kollektiva lidandet i krigets spår.

Christian Palme

Historien om Balkan skrivs nu

Var krigen och krigsförbrytelserna på Balkan så allvarliga som medierna rapporterade? Är det verkligen sant att 8.000 människor mördades efter Srebrenicas fall? Var lägren i nordvästra Bosnien 1992 flyktingläger och inte alls dödsläger?

De gnagande frågorna har varit många och Ordfront Magasin (som Maciej Zaremba skriver om i en artikel den 3 november) är inte ensamma om att driva en smygande Balkanrevisionism, där det underliggande budskapet är att medierna överdrev rapporteringen om folkrättsbrott under krigen på västra Balkan.

Christian Palme

Här i Sverige är det främst den så kallade Jugoslavienkommittén med den socialdemokratiska riksdagsledamoten Karin Wegestål och den tidigare Gnistanjournalisten Christer Lundgren som har stått som representanter för Balkanrevisionismen. Jag har till exempel under en estraddebatt hört Christer Lundgren påstå att flertalet av de saknade från Srebrenica antingen är vid liv eller dödades under reguljära strider. Tv-reportern Saam Kapadia har försett revisionisterna med bränsle med ett inslag i Aktuellt i februari 2001, med det hisnande påståendet att koncentrationslägren i nordvästra Bosnien sommaren 1992 huvudsakligen rymde reguljära krigsfångar.

Samtidigt är intervjun med Diana Johnstone i Ordfront Magasin (7-8/03) ett udda inslag. Nu när krigen på Balkan börjar bli alltmer avlägsna så har också den akademiska historieskrivningen och den rättsliga utredningen nått så långt att det blir alltmer svårt att finna argument mot bilden av kriget och brotten. Balkanrevisionismens sista bastioner skjuts nu som bäst till pittoreska ruiner.

I dag kan man urskilja tre perioder i rapporteringen om krigen på västra Balkan. Den första perioden var den omedelbara journalistiken i dagsrapportering och snabbt utgivna böcker. Dit hör till exempel Roy Gutmans "Vittne till folkmord", som inte alltid följde reglerna för hur källkritik ska bedrivas. Efter krigets slut kom de första utredande reportageböckerna, ofta av amerikanska journalister som Roger Cohen, Chuck Sudetic, David Rohde och Elizabeth Neuffer.

Den vetenskapliga analysen har längre produktionstid, men tillsammans med den detaljerade dissektion som Krigsförbrytartribunalen i Haag nu levererar börjar den totala bilden av krigen alltmer att klarna. Det är inte minst imponerande att serbiska historiker och samhällsforskare är aktiva deltagare i analysen av kriget. Där finns forskare ur gruppen kring den liberala Belgradtidskriften Republika, som redan 1996 utgav den 832 sidor långa kritiska antologin "Srpska strana rata" (Den serbiska sidan av kriget), på engelska år 2000 under titeln "The Road to War in Serbia", eller forskaren Jasna Dragovic-Soso som i avhandlingen "Saviours of the Nation" har avtäckt hur Serbiens intellektuella sålde sig till Slobodan Milosevic och den militanta nationalismen.

Det visar samtidigt hur viktig Krigsförbrytartribunalen i Haag är. Tribunalen har inte bara det officiella uppdraget av FN:s säkerhetsråd att åtala de grövsta förbrytarna, men ska också bidra till försoning på Balkan genom att leverera en krönika över brotten och ansvaret för brotten. Några av de viktigaste rättegångarna återstår ännu och många hundra tusen sidor dokumentation och protokoll ska ännu produceras innan tribunalens arbete är avslutat.

http://www.dn.se/kultur-noje/historien-om-balkan-skrivs-nu 

Christian Palme

Pilgrimsfärder till Ratko Mladic's hus

Döden har sitt (turist)pris. Usama bin Ladins sista hem, där han sköts till döds av amerikanska elitsoldater, blev snabbt en turistattraktion. I dag (29/5 2011) började anhängare vallfärda till krigsförbrytaren Mladics barndomshem i en avlägsen bosnisk by.

Det är ibland en tunn linje mellan makaber turism och anhängares pilgrimsfärder.
Till bin Ladins sista gömställe i Pakistan strömmande snabbt både turister och anhängare för att posera och fotografera porten utanför huset. I dag sökte sig hundratals beundrare av den för krigförbrytelser gripne Ratko Mladic till hans slitna barndomshem på en avlägsen kulle i östra Bosnien, uppger nyhetsbyrån AP.

Guidas av Mladics moster

På söndagen anlände också 3000 av Mladics anhängare i bussar till staden Kalinovi för att protestera mot att han greps och fängslades i Serbien i torsdags. Många av dem kommer sedan vandra den leriga och branta vägen till den hydda där han föddes i byn Bozanici.

Här bodde Ratko Mladic.

Guide är Mladics moster och kusiner som berättar historier från 69-årige Ratko Mladics barndom.

Turism dras till terrorsymbol

I fattiga Pakistan där alla arbetstillfällen är välkomna uttalade sig lokala myndigheter snabbt positivt till att göra bin Ladins gömställe till museum. Pakistans federala myndigheter sitter dock på beslutet om det blir hotell och turism i terrorledarens spår och en källa i säkerhetstjänsten sa till The India Daily i början av maj att huset ska förstöras.

Bin Ladens hus i Abbottabad i Pakistan.

– Folk kommer redan nu ända från Lahore för att se huset, så varför skulle vi förstöra byggnaden? Ju mer intäkter, desto bättre, sa Muhammad Azfar Nisar, en av Abbottabads högsta tjänstemän, till amerikanska nyhetskanalen Fox News på den sjunde dagen efter bin Ladins död.

Hitlers bunker märktes inte ut

I Tyskland var det helt andra tongångar efter andra världskriget. Det dröjde ända till 2006 Hitlers bunker i Berlin märktes ut.

Här ligger Hitlers bunker.

Berlin Underworlds, som organiserar turistvandringar bland andra världskrigets skyddsrum, sa då till The New York Times att skylten tillsammans med en skiss över bunkern, där naziledaren undgick rättvisan genom att begå självmord, hade godkänts av lokala myndigheter. Tidigare var det starkt motståndet mot att peka ut den av rädsla för att skapa en pilgrimsplats för nynazister.

Rädda för radikala grupper

Även i Pakistan rapporterades det snabbt att många var skeptiska och fruktade att bin Ladins huset kan dra till sig radikala grupper. Precis som alltså spåren från bödeln Ratko Mladics barndom gjort redan innan han är död.
Ex-generalen Mladic åtalades 1995 av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag, Nederländerna, för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under Balkankriget. Han anses ansvarig för slakten av 8000 muslimer i Srebrenica, den värsta massakern i Europa sedan nazisttiden.

Anna Alexandersson / Aftonbladet

Vi minns den tysta minuten i VM-finalen för offren i Srebrenica

Folkmordet i Srebrenica, Bosnien, där över 8000 människor avrättades, är det värsta sedan andra världskriget. FIFA bestämt att det i samband med finalen den 11.e juli 2010, sorgens dag i Bosnien och VM-finalens datum, ska hållas en tyst minut före avspark för offren.

Efter initiativ från Adem Huskić, bosnisk parlamentariker och underskrifter från människor världen över, har Joseph Blatter och de övriga i FIFA bestämt att det ska hållas en tyst minut innan finalen.

En stor eloge måste ges till FIFA som tar tillfälle i akt och visar stöd och respekt för det fruktansvärda folkmordet.

Folkmordet ägde rum för exakt 15 år sedan, den 11.e juli 1995. En dag och ett krig som aldrig får glömmas. Och något som aldrig bör inträffa igen.

Artikeln publcierad på svenskafans 20100711

Bosnien kan inte glömma Srebrenica

Jasminka Sinanovic från Stockholm är en av tusentals före detta Srebrenicabor som varje år den elfte juli återvänder, för att inte glömma. Hon knappar på datorn och visar bilder från Srebrenica, på familjen - mamma, pappa, mor- och farföräldrar. Och på sin lillebror.

– Här är lillebror, det sista fotot på honom. Han var 18 år.

Exakt vad som hände kommer Jasminka aldrig att få reda på. Hon hade flytt tidigare, till Sverige. Hennes mamma bussades ut ur staden. Pappa och lillebror försökte fly genom skogen, som de flesta muslimska män i Srebrenica den dagen.

– I början av vägen sa min bror att det skulle vara bättre om de skulle skiljas åt, för att någon av dem skulle komma att överleva. Men så småningom sa pappa att han är inte här - han klarade sig inte. De har fortfarande trauman, mardrömmar, varken pappa eller mamma mår bra.

I Bosnienkriget ställdes kroater, serber och muslimer mot varandra. Längst upp nordost låg Srebrenica, dominerat av bosnienmuslimer. Det låg i vägen för framväxandet av den serbiska staten Republika Srpska och ända sedan krigets början 1992 var det ett utsatt område.

1993 kom holländska FN-soldater dit för att skydda byn, som nu på grund av flyktingströmmar vuxit från 30 000 till 60 000 invånare. När den serbiska offensiven började i juli 1995 begärde den lilla holländska FN-styrkan förstärkning och flygunderstöd. Men svaret blev nej.

Srebrenica var dominerat av bosnienmuslimer, men mitt i det område där Bosnienserbernas ville skapa en egen stat, Republika Srpska. FN lovade att skydda staden, men när serberna anföll gav man helt enkelt upp och överlämnade staden i serbernas och generalen Ratko Mladics våld.

Kvinnor och barn bussades till muslimska områden. Männen spärrades in i skolor och lagerlokaler, för att sedan avrättas och dumpas i massgravar.

Efter kriget har massgrav efter massgrav grävts fram och avslöjat den fruktansvärda sanningen. Men det tar tid.

– Vi hoppades hela tiden att min bror levde. Först 2001 fick vi veta, vi fick brev från Röda Korset och mina föräldrar blev uppringda, att min bror hade hittats i en massgrav.

Varje år identifieras nya offer. På årsdagen, det vill säga i dag, begravs de. 800 stycken är de i år. Jasminkas bror har begravts två gånger, första gången 2001, då minnesmonumentet i Srebrenica ännu inte fanns och så den 11 juli förra året, på riktigt - i Srebrenica, med hela släkten.

– Jag var mycket ledsen, men samtidigt tacksam över att de hittade min brors hela kropp. För jag har kusiner som det bara har hittats delar av - kanske en arm, ett ben eller huvudet, så jag blev lättad.

I mars i år bad Serbien officiellt om ursäkt för massakern i Srebrenica, men uttalandet nämnde inte ordet folkmord. Det, och att Ratko Mladic fortfarande är på fri fot, upprör Jasminka. Hon säger att Serbien spelar ett spel för att behaga EU, och att västvärlden svikit Srebrenica, både före och efter massakern.

– Man kan inte förlåta och inte heller glömma. Man kan gå vidare och leva med det, men man kan inte glömma. Det går inte, säger Jasminka Sinanovic.

Publicerat: söndag 11 juli 2010 på Sveriges Radio

Serbisk tv ber om ursäkt för krigs-tv

Det statliga serbiska tv-bolaget RTS, som blev ökänt för sitt sätt att rapportera om Balkankrigen på 90-talet, bad på måndagen (23/5 2011) tittarna om ursäkt.

Bolagets styrelse konstaterar att tv-sändningarna blev propagandaredskap för den dåvarande regimen och att det "skadade moral, värdighet och integritet såväl hos serbiska medborgare, politisk opposition, journalister och etniska och religiösa minoriteter som hos folkgrupper och stater i närområdet".

http://svt.se/2.22584/1.2434066/serbisk_tv_ber_om_ursakt_for_krigs-tv

Några uttalande av serbernas topppolitiker mellan 1991-1993

Vi publicerar några uttalanden av serbernas topppolitiker gjorda mellan 1991-1993.

"Där, där det spills serbiskt blod och där ligger serbiska kroppar begravda, det måste vara serbiskt område. Den som inte tycker så står på fiendens sida."
Vladika Nikador, tidningen Borba, april 1991.

Original:
"Tamo gde se prospe srpska krv i gde padnu srpske kosti, to mora biti srpska zemlja. Onaj ko drukčije misli, na strani je neprijatelja."
Vladika Nikador, prenosi Borba, april 1991.

* * *

"Det är det serbiska folket som ska rädda världen" Enriko Josif, maj 1991
Original: "Na srpskom narodu počiva spas sveta."
Enriko Josif, maj 1991.  

* * *

"Presidenten Bush och USA är inte tillräckligt informerade (om krisen i Jugoslavien), eftersom deras medier inte är tillräckligt utvecklade."
Milos Bojovic, SPS-medlem, maj 1991 i Serbiens parlament.

Original: "Predsednik Buš i Sad nisu informisani (o krizi u Jugoslaviji), jer njihov informativni sistem nije dobar."
Miloš Bojović, SPS poslanik, maj 1991. u Skupštini Srbije  

* * *

"För varje död serbisk soldat i Slovenien måste serbiska kvinnor föda ytterligare hundra soldater"
Dr Rada Trajkovic, representant i Kosovos presidentråd, SRS juli 1991.

Original: "Za svakog vojnika poginulog u Sloveniji, srpske majke moraju roditi još stotinu vojnika."
Dr Rada Trajković, tad članica Predsedništva prištiniske “Postojbine”, docnije SRS, docnije... jul 1991.  

* * *

"Demokrati är ett begrepp inslängt mellan oss utifrån, just i syfte att skapa en splittring bland serber, en splittring som skulle vara mer tragisk än tidigare" Dr Rastislav Petrovic, folkmordsexpert, Radio Televizija Srbije, augusit 1991.

"Demokratija je reč koja je ubačena među nas, sa strane, da prouzrokuje kod Srba novi raskol, tragičniji od ranijih raskola."
Dr Rastislav Petrović, ekspert za genocid, RTS, avgust 1991.  

* * *

"Det finns ingen, förutom Gud som kan stoppa oss från att skapa ett (nytt) serbiskt land, men Gud kommer inte att göra det, för Gud är på vår sida." Dr Radovan Karadzic, Radio Beograd, mars 1993.

Original: "Nema te sile koja može da nas spriječi da stvorimo srpsku državu... osim Boga, a Bog neće, jer Bog je na našoj strani."
Dr Radovan Karadžić, u izjavi za Radio Beograd, mart 1993.  

* * *

"Så länge vi har mat, kan omvärlden inte göra oss illa."
Zoran Lilic, Serbiens-Montenegros president, april 1993.

Original: "Dok imamo hrane, svet nam ne može ništa."
Zoran Lilić, predsednik SRJ, u izjavi za RTS, april 1993.  

* * *

"Bara tack vare Milosevic och SPS politik råder det nu fred i halva Bosnien (den serbiska delen)." Mr Zeljko Simic, vicepremiärminister i Serbien-Montenegro. 31 december 1993.

Original: "Jedino zahvaljujući Miloševiću i politici koju sprovodi SPS danas na polovini bosanske teritorije vlada mir."
Mr Željko Simić, potpredsednik Vlade SRJ, Politika, 31. decembar 1993, 1-3. januar 1994.

* * *

"Det finns inge krigsförbrytare bland serber"
Brana Crncevic, TV Politika, 2:a februari 1994

Original: "Srbi nemaju ratnih zločinaca."
Brana Crnčević, TV Politika, 2. februar 1994.  

Exempel på serbisk krigspropaganda

Den serbiska tidningen "Vecernje novosti" har under kriget i Bosnien, publicerat en artikel om ett  serbiskt barn vars föräldrar har dödats i kriget. Artikeln med bilden såg ut så här:

Under bilden står följande text:
"Krigets största offer är barn. Så är fallet även i detta krig, ett krig där det serbiska folket kämpar för sin överlevnad. Bilden som för ett och ett halvt år sedan har gått runt i världsmedier, från kyrkogården i Skelani (nära Srebrenica), där ett barn gråter vid sina föräldrars grav där även barnets övriga släktingar ligger begravda. Alla blev dödade i en muslimsk offensiv. Den här bilden lämnar ingen oberörd. Barnet blev adopterat av en familj i staden Zvornik där han går första året på militärgymnasiet."

Sanningen är att barnet på bilden inte ens existerar och att hela artikel är ett påhitt och ett exempel på den hänsynslösa propagandan där en hel generation har indiktrinerats i fruktansvärt hat mot Bosnier.

Bilden föreställer en av de mest kända målningar av den serbiska konstnären Uros Predic från 1879.

Ovanstående exempel av krigspropagandan har beskrivits även i serbiska medier. Extern länk

Före detta amerikanska senatorn Edward Kaufman har gjort ett enastående forskningsarbete kring användning av olika propagandastrategier som brukar tillämpas i krig. Han beskrev i sin rapport (A Broadcasting Strategy to Win Media Wars) hur propagandan användes av regimen i Serbien: “Milosevic har använt sin kontroll av statligt ägda radio- och TV att hetsa det serbiska folket... Serberna använde propaganda för att provocera en önskan bland serberna för att söka hämnd... Medierna verkade vilja trappa upp konflikten mot folkmord.”.

Serbernas förnekelse av krigsbrott började i samband med att de startade kriget

I en artikel "American Serbs Deny Genocide in Bosnia" från 2 November 1993 skriver Anthony Lewis i The Vindicator:
"What’s happening in Bosnia, Bob Djurdjevic of Phoenix wrote to The New York Times the other day, "is not genocide’… it is a tragedy largely inflicted on the Muslims by their own government.""

Påståendet känns igen i filmen "Staden som offrades" där regissörerna beskriver filmen med följande ord: "Det här är historien om hur staden Srebrenica och dess invånare blev offer i ett politiskt spel som deras egna bosniska regering och president Alija Izetbegovic låg bakom."



Propaganda är ett viktigt vapen i krig. Avsikten är att skapa en särskild – och avsiktligt ofullständig eller falsk – bild av någon eller något. Laddade ord och bilder används (eller utelämnas) i avsikt att väcka känslor, och sprida uppfattningen att saker skett trots att det inte är sant.

Serbisk nationalistisk propaganda följer ett givet mönster där samma argumentation används i syfte att offerförklara sig själva. I Srebrenicas fall handlar det om konspirationer där målet var att provocera serber att begå brott för att NATO skulle bomba serbiska ställningar.

Milosevic använde samma argumentation i samband med Kosovokriget. Han hävdade att massakern i Racak 1999 var en bluff, en förevändning för Nato att kunna gå till anfall mot Jugoslavien. Serberna var enligt Milosevic offer för en ny »Ostplan« där Tyskland – understött av USA i sin strävan efter världsherravälde – syftade till att lägga under sig Serbien.

Serbisk propaganda förnekade även koncentrationsläger 1992

Milosevic förnekade att det fanns en plan på ett »Stor-Serbien«. Han skyllde dödandet på paramilitära grupper som inte den jugoslaviska armén hade haft någon kontroll över. Han sa att det var en lögn att Trnopoljelägret var ett koncentrationsläger – enligt Milosevics var det »falska tevebilder som var till för att driva en anti-serbisk politik. Det var ett uppsamlingscenter för flyktingar som fritt kunde röra sig i byn… de hade kommit dit för att få skydd.«

Bilderna nedan visar en annan verklighet än den som Milosevic beskriver:

Bosnian Genocide, August 1992. Emaciated and tortured prisoners in the Manjaca concentration camp near Prijedor, north-west Bosnia. Thousands of civilians, mostly Bosniaks (Bosnian Muslims) were tortured and killed there. Photographer: Patrick Robert

Bosnian Genocide, August 1992. Manjaca concentration camp near Prijedor, north-west Bosnia. Thousands of civilians, mostly Bosniaks (Bosnian Muslims) were tortured and killed there. Photographer: Patrick Robert

Bosnian Genocide, August 1992. Prisoner in the Manjaca concentration camp near Prijedor, north-west Bosnia. Thousands of civilians, mostly Bosniaks (Bosnian Muslims) were tortured and killed there. Photographer: Ron Haviv

Bosnian Genocide, August 1992. Sign (visible from Center to Right) written in cyrillic letters reads MINES. Manjaca concentration camp near Prijedor, north-west Bosnia. The camp was surrounded by mines to prevent escape of prisoners. Thousands of civilians, mostly Bosniaks (Bosnian Muslims) were tortured and killed there. Photographer: Patrick Robert

Profil på en serbisk politiker som hetsade serberna mot folkmord

Biljana Plavsic

Under Bosnienkriget 1992-1995 var Plavsic en av bosnienserbernas högsta ledare. Hon var president i den bosnienserbiska utbrytarrepubliken Republika Srpska, och drivande kraft inom SDS-partiet som organiserade etnisk resning av bosniaker och kroater under ett krig där närmare 200 000 människor dödades.

Serbiens järnlady blev snabbt ökänd som en synnerligen känslokall kvinna. Bilder där hon kliver över döda bosniakiska kroppar för att kasta sig om halsen på den beryktade brottslingen Zeljko Arkan Raznatovic, chockade många när de spreds över världen 1992.

The Bijeljina massacre refers to the killings of Bosniak civilians by the Serbian paramilitary group Arkan’s Tigers during the Bosnian war. Eyewitnesses of the killings included photo journalist Ron Haviv, who was invited by Arkan himself. One of his pictures, which depicted “Arkan’s militiaman kicking a dying woman”, was later published and caused Arkan to put out a death warrant on Haviv.

Nästan tio år senare, den tionde januari 2001, händer något oväntat. Den 72-åriga Plavsic överlämnar sig plötsligt till internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Det sker efter att hon bytt fot efter kriget, stöttat Daytonavtalet för fred samt tagit avstånd från partikamraten Radovan Karadzic och överbefälhavaren Ratko Mladic.

Biljana Plavsic har i nationalistiska tal deklarerat att bosniaker (bosniska muslimer) är genetiska misstag i den serbiska kroppen, samt att utrensningen av dem är ett sätt att låta naturen ha sin gång.

Beskedligt sittande i de åtalades bänk, klädd i elegant Chaneldräkt, kors kring halsen och diskret läppstift ställs den serbiska ålderspensionären inför nio åtalspunkter. Folkmord, medverkan till folkmord, utrotande, mord, avsiktligt dödande, förföljelse, deportering och inhumana handlingar mot bosniaker, kroater och andra icke-serber i 37 kommuner i Bosnien-Hercegovina.

Det slutar med en förhandling där Biljana Plavsic erkänner sig skyldig till brott mot mänskligheten. Hon medger att hon deltagit in en etnisk rensningskampanj mot bosniaker och kroater där 1100 massmord begåtts. Hennes skuldansvar gör att domstolen släpper åtalet om folkmord, och Plavsic döms till elva års fängelse, att avtjäna i Sverige.

Krigsförbrytartribunalen för fd Jugoslavien (ICTY) fördömer propagandafilmen

Den internationella krigsförbrytartribunalen för fd Jugoslavien (ICTY) har skrivit ett brev till SVT med anledning av att svenska statliga televisionen nyligen visade den norska dokumentären "Staden som offrades". ICTY har sett filmen och valt att yttra sig då mycket av innehållet strider mot domar som gjorts av ICTY.

Tribunalen ifrågasätter inte SVT-s rätt att visa filmen men påpekar att ICTY har "bortom all rimlig tvivel" bevisat i den historiska och slutgiltiga domen mot general Krstic att brotten kring Srebrenica var ett folkmord. Domstolen säger vidare att "Srebrenica var ett planerat brott, och inte en hämndaktion av känslomässigt upprörda bosnienserbiska soldater" och att "brott av den här typen måste beställas och godkännas av chefer på hög nivå".

Tribunalens uttalande tillbakavisar filmens version av upptakten till folkmordet. Ola Flyum och David Hebditch, som står bakom filmen antyder att Srebrenica offrades i ett avtal mellan den amerikanska och bosniska regeringen med syfte att provocera fram NATO:s militära aktion mot den bosnienserbiska armén.

Folkmord - bortom all tvivel

Sedan 1995 har ICTY samlat en överväldigande mängd bevis kring massmorden i Srebrenica. Tribunalen anser att avrättningarna varit planerade och väl organiserade. Tribunalen förklarar vidare att man noggrant har vägt allvaret i brotten mot de stränga kraven som måste uppfyllas innan ett brott kan klassas som folkmord.

"The historic and definitive judgement that the massacre constituted the crime of genocide came when the Tribunals Appeals Chamber rendered their landmark Judgement in the trial of Radislav Krstic. The Appeals Judgement reads, [t]he Appeals Chamber ( ... ) calls the massacre at Srebrenica by its proper name: genocide."

Tribunalens motivering till domen är mycket tydlig:

"Perpetrators intend to wipe out entire human groups, seeking to "deprive humanity of the manifold richness its nationalities, races, ethnicities and religions provide. This is a crime against all of humankind, its harm being felt not only by the group targeted for destruction, but by all of humanitys"" står det i brevet till SVT.

Det är inte svårt att förstå att serberna genom utrotning av alla bosniska män i värnpliktig ålder utrotade det bosniska samhället i Srebrenica, och uteslöt alla möjligheter för bosnier att etableras i det området igen. Bosnienserberna var medvetna om den katastrof det innebar för överlevnad av ett traditionellt patriarkaliskt samhälle att förlora två eller tre generationer av män.

Överflöd av bevis

I sitt brev till SVT hänvisar ICTY till en enorm mängd bevismaterial och domar som inte lämnar något utrymme för folkmordsförnekare och deras konspirationsteorier. ICTY är tydliga med att förklara att brott av den här typen måste beställas och godkännas av chefer på hög nivå.

ICTY-s dokumentation och bevismaterial är överväldigande men i brevet nämner man bl.a.

- Den bosnienserbiska befälhavaren Dragan Obrenovic som erkände sitt deltagande i avrättningar samt erkände att den bosnienserbiska armén (VRS) faktiskt hade planerat att döda bosniska fångar.

- Drago Nikolic, som var chef för säkerhetspolisen i VRS (First Light Infantry Brigade) bekräftade att ordern om att föra fångarna till Zvornik kom från överbefälhavaren för VRS Ratko Mladic.

- Gravöppningar vittnar om att de flesta offren inte dödades i strid, utan i massavrättningar. Hittills har utredare identifierat 448 ögonbindlar på eller med offrens kroppar samt 423 tygstycken, snöre eller tråd som användes för att binda offrens händer.

- Momir Nikolic, VRS ställföreträdande befälhavare för säkerhet och underrättelseverksamhet sade tydligt att VRS inte behandla fångarna enligt Genèvekonventionerna. Först var de fångade, dödade och sedan begravda, uppgrävda, och begravda igen som ett försök att dölja brottet.

- Den dömde bosnienserbiska soldaten Dragan Erdemovic konstaterade att med undantag för en fånge som försökte fly, ingen motstånd gjordes innan de sköt mot fångar.

Folkmordet i Srebrenica var planerat

Tribunalen avslutar sitt brev till SVT och NRK med följande ord:

Proceedings before the Tribunal have proven beyond a reasonable doubt that Srebrenica was a planned killing operation and that most of the victims were not killed in combat but in mass executions.

In particular, the first instance judgement in the case of Popovic and others, the Trial Chamber found beyond reasonable doubt that "at least 5,336 individuals were killed in the executions [emphasis added] following the fall of Srebrenica. The Trial Chamber also notes that the evidence before it is not all encompassing. Graves continue to be discovered and exhumed to this day, and the number of identified individuals will rise. The Trial Chamber therefore considers that the number could well be as high as 7,826."

Att ICTY reagerar på det här sättet är mycket ovanligt men samtidigt nödvändigt med tanke på att det allt oftare görs försök att relativisera och förneka folkmordet i Srebrenica.

"The Tribunals judgements have contributed to creating a historical record, combating denial and preventing attempts at revisionism and necessarily take a central place in any debate surrounding the conflicts in the former Yugoslavia during the 1990s." står det i brevet till SVT och NRK.

Hård kritik mot Eva Hamilton - hon försvarar en sjuk sak

Eva Hamilton borde skämmas för sitt envisa försvar av den kontroversiella dokumentären om Srebrenica. Den som utför ett folkmord har också ansvar för det.

Av Correns kulturchef Åsa Christoffersson

Det kändes inte alls bra när SVT:s vd Eva Hamilton försvarade att SVT sände den norska dokumentären "Srebrenica - staden som offrades" i höstas.

Jag kan inte tolka henne på annat sätt än att hon menar att filmen ger en annan vinkel. Att det handlar om olika sidor, nästan som olika åsikter. Så här sa hon ordagrant i Kulturnyheterna i tisdags:

"Det är en film som beskriver ett helt annat perspektiv än de kanske 20-talet andra filmer som vi har visat om massakern, folkmordet i Srebrenica."

Jaha - 20 filmer mot folkmordsåtalade Ratko Mladics bosnienserbiska styrkor. Och nu en lite mera för. Inte mer än rätt. Så låter det för mig.


Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX

Eva Hamilton fortsatte:

"Alla konflikter som utspelar sig i modern tid och där det finns människor som upplevde grymheterna och mördandet själva blir extra känsliga. Men ändå måste vi ständigt försöka bidra med ny kunskap och den här filmen bidrar med ny kunskap. Jag vill inte påstå att det är den enda sanna kunskapen, men den bidrar."

Bidra med ny kunskap?

Det tycker inte den norska Helsingforskommittén som menar att filmen "bidrar till historieförfalskning".

Norska granskningsnämnden för radio och teve har redan fällt den. Granskningsnämnden i Sverige har den på sitt bord. Och krigsförbrytartribunalen ICTY i Haag, International tribunal for the former Yugoslavia, vidtog 24 november den extraordinära åtgärden att skriva ett skarpt brev till Eva Hamilton och påpeka att filmen strider mot sådant som klarlagts under rättegångarna i Haag.

"Staden som offrades" handlar alltså om kriget i Bosnien och folkmordet i staden Srebrenica i juli 1995 då bosnienserbiska styrkor mördade 5 336, kanske så många som 7 800, muslimska pojkar och män.

I dokumentären påstås att Srebrenica var en bricka i ett politiskt spel som Bosniens egen president Izetbegovic låg bakom. Han ska medvetet ha "offrat" staden för att trigga Natos militära insats mot serbsidan. Det påstås också ha varit muslimska angrepp mot serbiska byar som framkallade anfallet på Srebrenica.

Hörde samma lumpna typ av argument under rättegången mot Milosevic, som jag besökte. Han hävdade att bosnierna själva sköt granaten mot marknaden i Sarajevo, för att få Nato att bomba Belgrad (vilket skedde). Ett expertvittne från FN smulade omedelbart sönder detta, de hade räknat och mätt, och granaten kom bevisligen inte från bosniska ställningar.

Eva Hamilton är nu upprörd över att ICTY lägger sig i den fria televisionen. ICTY:s kommunikationschef Nerma Jelacic (som skrev brevet) är upprörd över att brevet blivit offentligt.

Jag har läst brevet och Jelacic poängterar där att ICTY inte vill styra SVT, men att tribunalen vill få chansen att "presentera sina resultat" nästa gång SVT sänder program som "motsäger fakta som obestridligen slagits fast av ICTY".

Jo, att ens skicka brevet är att gå över en gräns, det är inte ICTY:s roll.

Men det som stör mig mer är Eva Hamiltons envisa försvar för att sända den eländiga dokumentären.

Jelacic är mycket klar i brevet: Det finns ingen grund för dokumentärens tema att Srebrenica skulle vara en konsekvens av den militära konflikten i området.

Det var ingen "konventionell militär operation" där Izetbegovic bar ansvaret genom att besluta att inte försvara staden. Det var heller ingen spontan serbisk hämndattack. Det var en väl genomtänkt plan, annars hade massmördandet inte gått att genomföra. Det var juridiskt sett folkmord, inget annat. Det visar vittnesmålen och den tekniska bevisningen i 25 åtal i Haag.

Skäms, Eva Hamilton!

ÅSA CHRISTOFFERSSON
Originalpublicering på Corren.se

* * *
Länkar:
* ICTY:s brev finns att läsa på Kulturnyheternas hemsida: http://www.iclklamberg.com/files/Srebrenica.pdf.
* Märkligt nog kommer länken från folkrättsexperten Mark Klambergs alltid intressanta blogg, inte från SVT.
* "Staden som offrades" ligger inte kvar på SVT Play (där det normala är en månad), men finns på Youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=RUuhSGnLvv8

 

Bo Widegren

Nyss känd för arrogant tillämpning av Högerregeringens direktiv

Eva Hamilton gjorde sig nyss känd för att yttra sig om att televisionen minsann inte lät sig styras av politiska partier när oppositionen i Sverige bad programmakarna i TV ordna en TV-debatt som var  bildmässigt utformad mer objektivt. Men det fanns en styrning som TV-ledningen mörkade, nämligen Högerregeringens direktiv att Oppositionen utgjorde ett block tillsammans med Sverigedemokraterna (trots att voteringsfakta i riksdagen ger vid handen att SD oftast röstar med regeringen).

Det är alltså lögn när Eva Hamilton arrogant påstår att TV inte låter sig styras av politiska partier. M+FP+C+KD är ju också sådana! Men detta mörkar både Eva Hamiltons SvT och hela den borgerliga pressen, nämligen att Eva Hamilton och debattledningen agerade som Högerregeringens förlängda arm

  














”Staden som offrades” ifrågasätter bilden av överlagt folkmord

Bakgrunden nu är att den norska dokumentären "Staden som offrades" handlar om Srebrenicamassakern under Bosnienkriget 1995 och visades i SVT tidigare denna höst. Med dokumentären ville man ge en "delvis ny bild" av massakern som dödade 7.000 människor. Krigsförbrytartribunalen har nu skrivit till SVT:s vd Eva Hamilton och protesterat mot hur händelserna i Screbrenica skildras i filmen. Tribunalen vänder sig bland annat emot att dokumentärfilmarna uppger att fler män kunde ha räddats från massakern om de lagt ned sina vapen.

Haagtribunalen menar att det finns tydliga bevis för att de dödade männen och pojkarna i Srebrenica dog i ett, i förväg planerat, massmord. Tribunalen uppger samtidigt att de inte lägger sig i enskilda publiceringsbeslut och att de inte ifrågasätter själva publiceringen. De vänder sig dock emot att tribunalen inte fått uttrycka sina synpunkter i anledning av filmen med tanke på att dokumentären kommer fram till helt andra slutsatser än vad man gjorde i Haag.                                              


Hamilton: Krigsförbrytartribunalen borde inte försöka censurera SvT

Brevet innehåller inte ett enda krav på censur eller att filmen inte skulle sändas.  Men Eva Hamilton säger i resumé ”I min värld ska en domstol döma, inte med olika skrivelser försöka påverka journalistiken och det fria ordet... tribunalens kritik är omdömeslös” och utvecklar i TV-nyheterna "Den norska dokumentären 'Staden som offrades' som vi sände tidigare i höstas bidrar ytterligare till att problematisera det folkmord som ägde rum i Srebrenica... filmen angriper inte domstolen som inte har att granska filmen och inte kan kräva att få kommentera våra program om Srebrenica” eller andra program och börjar prata om att det var ”rätt att visa filmen”. Men ingen har ifrågasatt att det var rätt av TV att visa filmen. Bara att man samtidigt borde ha tillåtit kritiker av den i filmen framförda kontroversiella åsikten att komma till tals. Men precis som förra gången är Eva Hamilton för arrogant att ta till sig kritik när det gäller SvTs skyldighet till en allsidig belysning av ett spörsmål.

Arrogant och och snorkig TV-chef

Eva Hamilton pratar dessutom om att Krigsförbrytartribunalen inte är part i ärendet om filmen!! Vad som tydligen inte slår Eva Hamilton är att tribunalen kunde ha en del material och kunskap som mera objektivt kunde belysa frågan. Nej, domstolen skall banne mig inte blanda sig i Eva Hamiltons göranden. Det är väl riktigt att media – som hittills inte visat ryggrad och integritet – skall ha detta som grundinställning. Men kan vi ha en så arrogant och och snorkig TV-chef som Eva Hamilton? Till saken hör att SvT med anledning av filmvisningen ådragit sig 44 anmälningar till granskningsnämnden. Dessutom har filmen blivit fälld såsom ”ensidig” i dokumentärens ursprungsland, nämligen Norge. 

Detta borde naturligtvis få en TV-chef, om inte att falla till föga, så i alla fall visa viss ödmjukhet. Men inte Hamilton, som tycker att det ”är naturligt att en del filmer anmäls till Granskningsnämnden” och att hon förlitar sig på att SvT frias. Hur vore det att ha en TV-chef som åtminstone kunde lyssna och föra ett civiliserat samtal?

Europaparlamentets resolution från den 15 januari 2009 om Srebrenica

Europaparlamentet har utlyst 11 juli till en minnesdag för Srebrenica i hela EU, med uppmaning till icke-medlemsstater att göra detsamma. Nedan följer resolutionen (2010/C 46 E/17).

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

• med beaktande av sin resolution om Srebrenica av den 7 juli 2005 (1)
• med beaktande av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och dess medlemsstater, å ena sidan, och Bosnien och Hercegovina, å andra sidan, som undertecknades i Luxemburg den 16 juni 2008 och utsikterna för EU-medlemskap som erbjöds alla länder på västra Balkan vid EU:s toppmöte i Thessaloniki 2003
• med beaktande av artikel 103.4 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A. I juli 1995 föll den bosniska staden Srebrenica, en vid denna tidpunkt isolerad enklav, som förklarades som skyddad zon i FN:s säkerhetsråds resolution av den 16 april 1993, i händerna på de serbiska milisstyrkorna under general Ratko Mladićs befäl och Republika Srpskas dåvarande president Radovan Karadžićs ledning.

B. Under flera dagar av massmord efter Srebrenicas fall blev mer än 8 000 muslimska män och pojkar som hade sökt skydd i området under Förenta nationernas skyddsstyrkas (UNPROFOR) beskydd godtyckligt avrättade av bosnienserbiska styrkor på order av general Mladić, och av paramilitära enheter, bland dem serbiska irreguljära polisenheter som hade tagit sig in på bosniskt territorium från Serbien. Nästan 25 000 kvinnor, barn och äldre tvångsdeporterades, och det är därmed den värsta krigsförbrytelse som har ägt rum i Europa sedan andra världskrigets slut.

C. Denna tragedi, som Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien har klassificerat som folkmord, ägde rum i en av FN:s säkerhetszoner och blir därför en symbol för det internationella samfundets oförmåga att ingripa i konflikten och skydda civilbefolkningen.

D. De bosnienserbiska trupperna begick en mängd brott mot civilbefolkningen i Srebrenica enligt Genèvekonventionerna. Bland annat deporterades tusentals kvinnor, barn och äldre, och ett stort antal kvinnor våldtogs.

E. Trots de enorma ansträngningar som hittills gjorts för att hitta och gräva upp massgravar och enskilda gravar och identifiera offrens kroppar, har man i utredningarna inte fullständigt kunnat rekonstruera händelserna i och kring Srebrenica.

F. Ingen verklig fred kan skapas utan rättvisa. En grundläggande förutsättning för att integrationsprocessen med EU ska kunna fortsätta är att länderna på västra Balkan fullt ut och förbehållslöst samarbetar med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien.

G. General Radislav Krstić från den bosnienserbiska armén är den första person som Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien funnit skyldig till att ha understött och medverkat i folkmordet i Srebrenica, men den huvudanklagade, Ratko Mladić, är fortfarande på fri fot nästan fjorton år efter de tragiska händelserna. Att Radovan Karadžić nu har lämnats över till Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien välkomnas.

H. Ett införande av en minnesdag är det bästa sättet att hedra minnet av massakrernas offer och sända ett tydligt budskap till kommande generationer.

1. Europaparlamentet hedrar minnet av alla offren för grymheterna under krigen i f.d. Jugoslavien.
Parlamentet uttrycker sitt deltagande i sorgen och sin solidaritet med offrens familjer, varav många inte har fått någon slutlig bekräftelse på vilket öde deras anhöriga gått till mötes. Parlamentet inser att den ständiga smärtan bara förvärras av att man inte lyckats ställa dem som gjort sig skyldiga till handlingarna inför rätta.

2. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att på tillbörligt vis uppmärksamma årsdagen av folkmordet i Srebrenica och Potočari genom att stödja parlamentets utropande av den 11 juli till den dag då vi i EU minns offren för folkmordet i Srebrenica och att uppmana alla länderna på västra Balkan att göra likadant.

3. Europaparlamentet efterlyser ytterligare ansträngningar för att lagföra förbrytare som är på fri fot och uttrycker sitt stöd för det värdefulla och svåra arbete som Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien utför och betonar att ställandet inför rätta av dem som är ansvariga för massakrerna i och kring Srebrenica är ett viktigt steg mot fred och stabilitet i regionen. Parlamentet upprepar i detta hänseende att det borde ges större uppmärksamhet åt krigsförbrytarrättegångar på hemmaplan.

4. Europaparlamentet understryker vikten av försoning som en del av den europeiska integrationsprocessen. Parlamentet framhåller att de religiösa samfunden, medierna och utbildningsväsendet spelar en viktig roll i denna process för att civilpersoner från alla folkgrupper  ska kunna övervinna de tidigare motsättningarna och på allvar inleda en fredlig samexistens som kan skapa varaktig fred, stabilitet och ekonomisk tillväxt. Parlamentet uppmanar alla länder att anstränga sig mer för att komma till rätta med ett svårt och turbulent förflutet.

5. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, regeringarna i medlemsstaterna, regeringen och parlamentet i Bosnien och Hercegovina och dess entiteter samt till regeringarna och parlamenten i länderna på västra Balkan.
(1) EUT C 157 E, 6.7.2006, s. 468.

Publicerat i Europeiska unionens officiella tidning.

Filmen "Staden som offrades" fälldes av norska Granskningsnämnden

Den norska motsvarigheten till Granskningsnämnden, PFU (Pressens Faglig Utvalg), har fällt den norska dokumentären om Srebrenica-massakern, en film som tidigare uppmärksammades i svenska och norska medier.  Enligt många bedömare ansågs filmen vara ett grovt stycke historieförfalskning. Det scenario som presenteras i filmen har därför lett till många reaktioner och filmen har börjat betraktas som propagandafilm i sin renaste form.

I sin motivering skriver PFU att filmen ignorerar eller utelämnar några grundläggande fakta som hör hemma i varje berättelse om kriget i Bosnien. Urval av fakta i den här filmen bedöms som pressetiskt oacceptabelt. Dessutom kritiseras filmen för att den inte nämner domar i de internationella domstolarna i Haag, ICJ och ICTY.

Dessa domstolar har i många rättprocesser granskat omfattande bevis och fastställt att ”det fanns en plan att etniskt rensa landet av icke-serber, en plan som enligt domstolen kulminerade i massakrerna i Srebrenica”. Vidare konstaterar PFU att Srebrenica var ett av de bäst dokumenterade folkmord i historien där fler än 8000 människor dödades.

PFU kritiserar filmens kontroversiella källor vars påståenden inte vägs mot domar och slutsatser i de rättsliga processerna vid ICJ och ICTY som i praktiken hävdar motsatsen.

Vi har tidigare på denna hemsida sammanfattat problembilden med oetisk journalistik som karakteriserar den här filmen. I artikeln På tal om propaganda sammanfattade Emir Dzanic och Rickard Olseke filmen med följande ord:

”Flyum och Hebditchs framställning ger en avsiktligt ofullständig bild av händelseutvecklingen och leder till falska slutsatser om bakgrunden till folkmordet i Srebrenica som strider mot historiska fakta som fastställts av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY)”.