Konsten att förneka skuld

Diana Johnstones, en av de mest kända förnekarna av folkmordet i Srebrenica, väljer fakta tendentiöst, där hennes test blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien.

Jag läste en artikel av Leif Ericsson, chefredaktör för Ordfront magasin där han på ett väldigt intressant sätt berättar om ett vanligt mänskligt logiskt felslut som är vanligt förekommande i samband med förvrängning av historien om krigen i f.d. Jugoslavien. Artikel ger en bra förståelse för hur en stark ideologisk övertygelse kan vara avgörande för hur man blir oemottaglig för fakta och argument. Konsekvensen blir naturligtvis att övertygelse övergår i dogmatism.

Nedan följer ett utdrag:


Diana Johnstone Diana Jonestones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att NATO:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin.

Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Ett genomgående drag är att Johnstone och Herman förminskar övergreppen och antalet icke-serbiska offer. Herman är av uppfattningen att avrättningarna i Srebrenica sannolikt omfattade »mellan några hundra till runt femhundra människor« Men Haagtribunalen har dömt general Krstic skyldig till mord på tusentals bosniaker, till att ha godtagit planen att genomföra massavrättningar på alla män i Srebrenica i vapenför ålder.

Av förminskandet eller förnekandet av skulden följer också påståendet att den andra sidan har begått värre övergrepp. Till exempel anser Herman att den bosniske överbefälhavaren Nasir Oric och hans styrkor sannolikt har avrättat fler människor i Srebrenica än vad bosnienserberna gjorde. Johnstones och Hermans påstående att serberna har demoniserats av väst leder dem till att påstå att de övergrepp som icke-serber gjort har förtigits och inte lett till åtal och dom i Haagtribunalen. Enligt Johnstone och Herman har till exempel varken massakern på serber i den kroatiska staden Gospic 1991 eller Naser Orics krigsförbrytelser mot serber i och runt Srebrenica uppmärksammats av media och de påstår att inga åtgärder har vidtagits för att ställa förövarna inför rätta.

... Och Naser Oric, befälhavare för den bosniska armén i Srebrenica 1992–95 greps och fördes till Haag i april 2003 och har åtalats för krigsförbrytelser mot serber. Johnstones och Hermans förutfattade ståndpunkter gör att de inte ser vad som sker i Haagtribunalen.

I Haagtribunalens dom mot general Krstic finner man följande tänkvärda ord av domaren Almiro Rodrigues: »Tribunalen har inte upprättats för att beakta möjligheten till kollektivt ansvar. I mitt uppdrag ligger att i varje rättegång ta ställning till om bevisen som förelagts rätten räcker för att finna en åtalad skyldig. Jag har att döma en åtalad. Jag dömer inte ett folk. Ja, i f.d. Jugoslavien ägde attacker rum mot civilbefolkningen. Ja, det ägde rum massakrer och förföljelse. Ja, en del av dessa brott begicks av serbiska styrkor. Men, för att använda en stor humanists ord, jag anser att det vore en skymf mot det serbiska folket att sammanbinda denna ondska med den serbiska identiteten, och att det skulle förråda idén om ett samhälle bestående av medborgare. Men det skulle vara lika monstruöst att inte ge denna ondska ett namn bara för att det kunde uppfattas som en förolämpning mot serberna.« (Min övers.)

Ett bättre svar på anklagelsen att Haagtribunalen demoniserar det serbiska folket kan jag inte tänka mig.

Den bristande medie- och källkritik som Johnstone och Herman m.fl. anklagar etablerade medier för måste riktas även mot dem själva. Okritiskt hänvisar de till varandra som auktoriteter. Vänsterkritiken av de etablerade mediernas propagerande av maktens och etablissemangets ståndpunkter – vilket det ligger mycket i – faller platt när man inte kan upprätthålla ett kritiskt förhållningssätt till de egna ståndpunkterna.

Guardianjournalisten Ed Vulliamy rapporterade den 17 februari 2002 om hur Milosevic lagt upp argumentationen i sitt försvarstal i Haag. Det visar sig vara en sammanfattning av Johnstones bok och Hermans ståndpunkter:

Milosevic förnekade att det fanns en plan på ett »Stor-Serbien«. Han skyllde dödandet på paramilitära grupper som inte den jugoslaviska armén hade haft någon kontroll över. Han sa att det var en lögn att Trnopoljelägret var ett koncentrationsläger – enligt Milosevics var det »falska tevebilder som var till för att driva en anti-serbisk politik. Det var ett uppsamlingscenter för flyktingar som fritt kunde röra sig i byn… de hade kommit dit för att få skydd.« Han hävdade att massakern i Racak 1999 var en bluff, en förevändning för Nato att kunna gå till anfall mot Jugoslavien. Serberna var enligt Milosevic offer för en ny »Ostplan« där Tyskland – understött av USA i sin strävan efter världsherravälde – syftade till att lägga under sig Serbien.
Artikeln publicerades i Ordfront magasin 1/2004 och kan läsas i sin helhet här.

På tal om propaganda

Det är viktigt att journalister med politisk agenda avslöjas

Av Emir Dzanic och Rickard Olseke

Propaganda (av latinets propagare, ”fortplanta”, ”utbreda”), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda. Syftet är inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, och/eller är avsiktligt ofullständigt eller rentav falskt. Oftast har propaganda politiskt eller nationalistiskt budskap och tema.

Propaganda är ett viktigt vapen i krig. Avsikten är att skapa en särskild – och avsiktligt ofullständig eller falsk – bild av någon eller något. Laddade ord och bilder används (eller utelämnas) i avsikt att väcka känslor, och sprida uppfattningen att saker skett trots att det inte är sant.

Men propaganda är också ett medel i kampen om historieskrivningen.
Filmens skapare Ola Flyum och David Hebditch säger att deras fokus i filmen är upptakten till folkmordet i Srebrenica. De har genomfört ett fyra år långt och enligt dem själva mycket omfattande internationellt researcharbete.

Det som är uppseendeväckande är att Flyum och Hebditch medvetet har valt bort oönskad information om händelserna i Srebrenica (och Bratunac) för att filmen ska sammanfalla med deras egen version av det historiska skeendet – och som Sveriges Television (SVT) väljer att beskriva som ”en delvis ny och kontroversiell bild av den blodigaste händelsen efter andra världskriget”.

De berättar exempelvis inte om den omfattande etniska rensningen i östra Bosnien som ledde till att små enklaver bildades och hölls avskurna från omvärlden. Istället beskriver Flyum och Hebditch upptakten till folkmordet som en konsekvens av att serbiska ”… kvinnor, barn och gamla dödades. Srebrenica blev en isolerad och hatad enklav i det serbiska området”. Att ”det serbiska området” blev serbiskt genom etnisk rensning i början av kriget får vi inte höra ett ord om.

Det scenario som presenteras i filmen har därför lett till många reaktioner och filmen har börjat betraktas som propagandafilm i sin renaste form:

Flyum och Hebditchs framställning ger en avsiktligt ofullständig bild av händelseutvecklingen och leder till falska slutsatser om bakgrunden till folkmordet i Srebrenica som strider mot historiska fakta som fastställts av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY).
 
I det hänseendet är det snarast en underdrift att beskriva filmen som ”kontroversiell”. Men den bild den ger är knappast ”ny”. Återanvänd krigspropaganda, vore ett mer rättvisande epitet.
Som tittare behöver vi inte ha djupare kunskaper om propaganda som teknik för att kunna känna igen filmens propagandistiska inslag. Med avsikt att väcka känslor och sprida uppfattningen att saker skett trots att det inte är sant, använder sig Flyum och Hebditch av starka beskrivningar som ytterligare förstärks av deras val av bakgrundsmusik.

Svensk (och norsk) TV-publik ska fås att identifiera sig med kristna offer som utsatts för orättvisor och övergrepp av muslimska förövare. I filmen får vi höra om närmast rituellt dödande, utan några som helst bevis som styrker påståendena: ”Morden hade ibland en religiös karaktär. Männen blev omskurna och därefter kastrerade. På gravida kvinnor ristade man kors på magen och fostret skars ur. Vissa blev också korsfästa och uppspikade på träd”. Men ur propagandans synvinkel är det irrelevant om det är sant eller falskt, bara budskapet är trovärdigt nog att spridas och slå rot.

Som Carl Bildt, det internationella samfundets förste Höga representant i Bosnien, konstaterade i sin bok Uppdrag fred: ”Ingenting skulle glädja Zagreb, Pale och Belgrad mer än om Bosniska europeiska och moderata muslimer kunde framställas som förtäckta agenter och utposter för Khomeinis fundamentalism.”

I egenskap av medborgare i ett land som värnar om demokratiska värderingar har vi en skyldighet att reagera när SVT och andra medier upplåter sändningstid och spaltutrymme åt propaganda. Media i Sverige och resten av världen måste våga diskutera och skriva om journalisters ansvar för det budskap de framför. Politiskt motiverad journalistik får inte döljas bakom utfästelser om opartiskhet och saklighet.

SVT sprider revisionistiska myter om Srebrenica

Dokumentären om Srebrenica som SVT sände i söndags försöker dribbla bort folkmordet, förminska mördarnas ansvar och sprida en kålsuparteori, menar Eskilstunakurirens politiske redaktör Alex Voronov.

Det är ett rejält stycke historierevisionism som Sveriges Television har presterat. "Staden som offrades" heter den norska film som sändes i Dokument Utifrån i söndags. Det handlar om folkmordet i Srebrenica och titeln syftar på det svek mot staden som begicks av det internationella samfundet och Bosniens regering.

Så långt är det okej. Även om filmarna presenterar det hela som en stor nyhet är diskussionen och uppgifterna nästan lika gamla som folkmordet. Kritiken går ut på att regeringen i Sarajevo och västmakterna kunde göra mer för att rädda staden men underlät att göra så, eftersom det inte passade in i deras större planer att bryta dödläget i kriget och nå en fredsuppgörelse.

Här finns fortfarande frågor att ställa och vittnesmål att höra, vilket också görs i filmen. Problemet är dock att de försvinner in i följande kålsuparteori: Srebrenica var ett gangsternäste styrt av stadens befälhavare Naser Oric som angrep omgivande serbiska byar och begick massmord i omfattning jämförbara med det i juli 1995. Bosnienserbiska styrkor intog Srebrenica på grund av vapenleveranser till staden och för att regeringsarmén fortsatte attackera de serbiska byarna.

Alex Voronov

 

När så Ratko Mladic anföll staden ska han ha gjort det med liten styrka eftersom - håll i er nu - han inte ville använda den lokala serbiska milisen av rädsla för att den skulle hämnas på Srebrenicas försvarare.

En amerikansk underrättelseanalytiker säger i filmen att 1 300 civila serber "slaktades" av Oric styrkor mellan 1992 och 1995 samt att 2 000 bosniaker visserligen avrättades summariskt av bosnienserbisk militär och polis men att resten "dödades i en konventionell militär operation".
Allt detta är förstås nonsens om än skickligt presenterat. Som tur är finns händelseförloppet väl dokumenterat. 2003 åtalades Naser Oric av krigsförbrytartribunalen i Haag (ICTY). Han anklagades för att ha underlåtit att stoppa förbrytelser och straffa sina underordnade. Oric dömdes till två års fängelse 2006 och friades 2008 (inte 1998 som hävdas i filmen) efter överklagande.

Brotten som hans soldater begick finns i ICTY:s åtal. Det handlar om plundring och förstörelse av offentlig och privat egendom - demolering av hus och så vidare - samt misshandel av ett dussin och mord på sju namngivna fångar. Fler än så kan ha mördats av Orics styrkor men om det varit ens i närheten av 1 300 civila, som det hävdas i filmen, hade det funnits något i åtalet som ger en hint om detta. Så är inte fallet.

I generalsekreterarens rapport till FN:s generalförsamling från 1999 (The fall of Srebrenica) presenteras bakgrunden till anfallen mot serbiska byar inifrån Srebrenica. Angreppen mellan 1993 och 1995 gjordes i de allra flesta fall i syfte att få tag på mat, eftersom Mladics styrkor stoppade FN-konvojer till staden.

Själva folkmordet finns beskrivet i många dokument, exempelvis i ICTY:s åtal mot Vujadin Popovic, biträdande befälhavare för den bosnienserbiska Drinakåren och ansvarig för fångar. I åtalet finns tider och platser för det mördande av bosniaker som pågick mellan 12 och 19 juli 1995. Närmare 6 000 män och pojkar greps runt Srebrenica, fördes till särskilda platser och oftast sköts ihjäl, i vissa fall halshöggs.

I uppräkningen finns inte de som försökte nå regeringskontrollerat område men dödades i bakhåll och var antingen civila eller soldater som hade kapitulerat.
Popovic dömdes 2010 till livstids fängelse.

Mördandet i och runt Srebrenica i juli 1995 var inga spontana yttringar av hämnd. Det var ett folkmord direkt ur instruktionsboken, väl planerat och organiserat, och utan motstycke i omfattning i Europa sedan andra världskriget.

Den norska dokumentären försöker dribbla bort detta, förminska mördarnas ansvar och sprida en kålsuparteori. Sveriges Television borde veta bättre.

Alex Voronov

Det är inte SVTs uppdrag att förvanska historien

Bosniska akademiker i Sverige  

PUBLIC SERVICE Den 6 september publicerade SVT Debatt artikeln: SVT: ”Det ingår i vårt uppdrag att visa kontroversiella dokumentärer”. Där hävdar SVT att filmen ”Staden som offrades” inte alls är partisk och att den inte förnekar folkmord. SVT:s uppdrag att visa kontroversiella filmer är obestridligt. Vi stödjer till fullo SVT:s ambition att vara opartiskt, men är deras uppdrag att medverka i historierevisionism? Vi hoppas inte det. Det skriver Bosniska Akademiker i Sverige.                

Den 6 september 2011 publicerade SVT Debatt på sin hemsida artikeln: SVT: ”Det ingår i vårt uppdrag att visa kontroversiella dokumentärer”. I den nämnda artikeln hävdar SVT att filmen ”Staden som offrades” inte alls är partisk och att den inte förnekar folkmord. Vidare påpekas det i artikeln att det ingår i SVT:s uppdrag att visa kontroversiella filmer, och här blandas tyvärr två viktiga saker ihop.

SVT:s uppdrag att visa kontroversiella filmer är obestridligt. Vi stödjer till fullo SVT:s ambition att vara opartiskt, öppet och ifrågasättande i sin grävande journalistik, oavsett ämne. Men är SVT:s uppdrag att medverka i historierevisionism? Vi hoppas inte det.

SVT hävdar att filmen vill visa både bakomliggande mekanismer och konkreta händelser som ledde till att serbisk militär intog Srebrenica 1995. Enligt filmen var det dels den bosniska ledningen som ”bytte” staden mot serbiska territorier runt Sarajevo, dels bosniska attacker på serbiska byar och det hot som bosnisk militär utgjorde som resulterade i serbisk militär intåg i Srebrenica.

Att framföra sådana kontroversiella påståenden utan att ens nämna både ICTY:s (Haag-tribunal) och ICJ:s (International court of justice) domar som tydligt identifierar folkmordet i Srebrenica som del av en större plan om etniskt rent serbiskt land, s.k. ”joint criminal enterprise”, är både partiskt och revisionistiskt.

Här vill vi än en gång betona att vi välkomnar alla undersökningar om huruvida viss politisk kohandel med territorier verkligen ägt rum under kriget i Bosnien, detta skall dock inte utnyttjas för att skapa felaktig bild om Europas största folkmord sedan andra världskriget.

SVT förklarar att journalistgruppen tillämpat fyra strikta principer i förhållande till informationsinsamlingen: ”Inget påstående från någon är trovärdigt utan vidare research; alla påståenden som görs i programmet måste styrkas av minst två av varandra oberoende källor (ögonvittnen, dokument, foton, videoupptagningar); den källa som är närmast ett händelseförlopp har högre trovärdighet än mer perifera källor; bloggar saknar trovärdighet.”Vår mening är att det har funnits grova brister i hur man förhållit sig till dessa principer särskilt då man valt att inte ens med ett ord nämna någon av ICTY:s fällande domar mot generaler för serbiska militär styrkor runt Srebrenica då dessa bygger på åratal av insamlad bevisning som i flera fall strider mot filmens argument.

SVT:s försvar på den tidigare kritiken om att filmen förnekar folkmord och bosnienserbernas ansvar för densamma var att folkmordetnämns i filmens allra första början. Vi håller med, det nämns endast i filmens allra första början och ingen annanstans. I resten av filmen får man höra att detta var en konventionell militär operation, att serbiska myndigheter aldrig erkänt att detta var ett folkmord och slutligen att alltsammans var dåvarande Bosniens presidents fel, med andra ord ett mycket skickligt sätt att ge en helt vriden historiebild för oinsatta tv-tittare.

Vidare hävdar SVT att journalisterna i fråga inte har en egen agenda och att de vill beskriva det militära och politiska förspelet till folkmordet i Srebrenica. Det hade varit önskevärt, men regissörernas egna uttalanden i samband med filmvisningen är minst sagt kontroversiella. I norska Dagsavisen den 26 april Ola Flyum berättat om sin inställning till folkmordet:

”Många tänker på Srebrenica som ett nytt Holocaust i Europa, där 8 000 avrättades. I verkligheten var detta en del av omfattande krigshandlingar. Vi visar hur Mladic agerar som en general som ska ta kontroll över ett område. Staden är övergiven, omkring 15 000 män har gett sig av på väg genom serbiskt område mot muslimska ställningar. Ingen vet hur många av dem som är beväpnade. För oss framstår detta som en extremt kaotisk situation, inte som en planlagd etnisk rensning.”
Är SVT verkligen redo att skriva under på Ola Flyums version av verkligheten så som han tolkar den? Är det vad SVT:s ansvariga utgivare menar är journalistisk integritet och kunnande? Vi hoppas verkligen inte det.

SVT:s följande argument är att många bosniaker medverkat i filmen och bidragit till filmens materialinsamling (vi tolkar detta som ett försök att visa filmens opartiskhet). Vad är det för slags argumentation man för då, undrar vi? Det är en grov förenkling och generalisering att påstå att den andra sidan är korrekt företrätt eftersom det finns folk i filmen som är bosniaker. Vi hoppas att SVT inte menar detta på riktigt.Fakta och ”sanning bortom varje rimligt tvivel”, har alltid kunnat höja sig över nationell, etnisk, eller någon annan tillhörighet. Som journalister som hävdar sig sträva efter ett opartiskt och sanningsenligt agerande, borde ni också kunna förstå detta.

Ni nämner också att journalistgruppen hade tittat på tusentals sidor från bl.a. krigsförbrytartribunalen i Haag (ICTY), militära arkiv, EU, FN och US National Security Agency. Det låter bra! Synd att materialet från dessa organ lyser med sin frånvaro i filmen. Kanske för att materialet från dessa källor står i direkt strid med regissörernas grundtes och skulle rasera hela deras argumentationsuppbyggnad.
SVT förklarar att man kände till den skarpa kritiken i Norge, från bland annat den Norske Helsingfors Kommitté (NHK)och hänvisar till ett svar från NRK som enligt SVT slår tillbaka samtliga NHK:s anklagelser. Vi behöver väl knappast påpeka att detta är en mycket subjektiv bedömning med tanke på att granskningsprocessen (motsvarande anmälan till Norges granskningsnämnd) i Norge inte är avslutad än. Trots detta väljer SVT ändå att sända filmen?!

Hade SVT, utifrån en etisk grund och med tillbörligt allvar, satt sig in i ämnet, och hade man funderat över innehållets potentiella innebörd och det avtryck som filmen skulle kunna ha på folkmordets offer, historieskrivningen, sanningen, Haagtribunalen och TV-tittare både i och utanför landet, då hade man åtminstone avvaktat med filmsändningen tills granskningsprocessen i Norge blev klar. Eller går parollen ”att skildra händelser ur olika perspektiv” verkligen före allt annat, även före själva sanningen? Vi hoppas inte det. För vi vill inte varje gång ett nytt dokumentär visas på SVT behöva fundera: Är detta verkligen sant … eller vill de bara ”skildra händelsen ur ett annat perspektiv”?!

Reaktionerna på filmens sändning har visat att människor har känt sig kränkta – av filmens innehåll men framförallt upprörts över SVT:s val att sända en kontroversiell och partisk film samt SVT:s sätt att bemöta kritiken.

Men att be om ursäkt för att människor har ”känt sig kränkta”, förminskar protesterna och allvaret i företeelsen. Protesterna handlar inte om sårade känslor, utan ”sårade” fakta. Vi anser att det är vår skyldighet som medborgare att protestera mot det. På samma sätt som vi skulle protestera om historierevisionism av Auschwitz eller Rwanda skulle ha visats.
Informations- och yttrandefrihet måste existera i både vårt land och på SVT, men att kalla ”Staden som offrades” för ett stycke seriös journalistik är orealistiskt och drar SVT ut på tunn is. ”Staden som offrades” uppfyller helt enkelt inte de kraven.
Med det sagt, är vi mer intresserade av framtiden.

För SVT är det nu viktigt att påminna sig om innebörden och vikten av Public Service uppdrag och dess bräcklighet. Det är ett stort ansvar att axla och man lyckas inte alltid hantera de tunga ämnena på ett framgångsrikt sätt.

Det är förståeligt att viss information kan se ut som ny för någon som är längre ifrån den. Mycket av det ”nya” i filmen är inget annat än den goda gamla krigspropagandan för de som har följt kriget på närmare håll. Ty, flera av påståenden i filmen står att hitta som de anklagade serbiska befälhavarnas argument i ICTY:s domar.

Vi som medborgare ser det med lika stort intresse att SVT:s Public Service uppdrag inte fallerar på en misslyckad dokumentär. Vi har ett ansvar att värna om de demokratiska principerna som vårt samhälle och kvalitén av våra liv, individuellt och kollektivt, vilar på. Utan alerta medborgare kan den ädlaste av alla institutioner agera oreflekterat och därmed bli källan till stor oåterkallelig skada.
Avslutningsvis, Granskningsnämnden harbjudits in för att pröva om innehållet i filmen strider mot sändningstillståndet.Dessutom har vi informerat både krigsförbrytartribunalen i Haag samt samt flera internationella människorättsorganisationer, inklusive Genocide Watch, beträffande filmen och dess revisionism samt att den sänds på public service.

Med förhoppning om att även andra medborgare och institutioner tar sitt ansvar och del i denna viktiga debatt om sanningen.

Folkmordet måste sättas i sammanhang med det övergripande syftet med attacken mot Bosnien-Hercegovina

Norska Helsingforskommittén kritiserar filmen - Staden som offrades

Dokumentären ifrågasätter folkmordet i Srebrenica och går långt i att placera ansvaret för övergrepp på den bosniska och amerikanska regeringen.

Förnekelse av folkmordet

Den avgörande punkten i en folkmordsdom är om man kan bevisa att det fanns en "avsikt" att förstöra en etnisk, nationell eller religiös grupp som sådan.

Sålunda finner vi i några av de domar från Internationella tribunalen för fd Jugoslavien (ICTY) som gjort en noggrann bedömning av ledning av bosnienserbiska styrkor, att de hade ett syfte i förhållande till massakern i Srebrenica, som ägde rum under perioden som den bosnienserbiska styrkor angrep enklaven mellan den 6 juli 1995 och fram till 16 juli i områden runt Srebrenica. Dessa domar bekräftar att ett sådant uppsåt fanns och sätter dem i sammanhang med det övergripande syftet med attacken mot Bosnien-Hercegovina som pågick från 1992 till 1995, nämligen att skapa etniskt rena serbiska områden.

Mycket av innehållet i programmet är inte nytt som det påstås i filmen. Dessa anklagelser har många gånger motbevisas av legitima källor. Programmet är enligt vår uppfattning obalanserat och innehåller missvisande fakta om den historiska verkligheten som det är avsett att beskriva. Att förneka eller undertrycka folkmord är ett allvarligt påstående, ett brott i många länder, och detta program går långt i den riktningen.

I en intervju med The Times, beskriver regissören Ola Flyum filmens attityd på detta sätt:
"Många tänker på Srebrenica som en ny förintelse i Europa, där 8000 avrättades. I verkligheten var detta del av ett omfattande krig. Vi visar hur Mladic agerar som general som kommer att ta kontroll över ett område. Staden är övergiven, cirka 15.000 män flydde, på väg igenom det serbiska området mot muslimska linjer. Ingen vet hur många av dem är beväpnade. För oss framstår detta som en extremt kaotisk situation, inte som en planerad etnisk rensning, säger Flyum."

Detta uttalande tycks bekräfta intrycket filmen ger att i Srebrenica inte begicks något folkmord vilket är helt i linje med filmskaparnas uppsåt. Filmen ramas in av en öppningssekvens som hävdar att det fanns en överenskommelse mellan den bosniska presidenten Alija Izetbegovic (1925-2003) och amerikanska presidenten Bill Clinton att offra Srebrenica och 5000 personer för att rättfärdiga USA:s militära ingripande, och en avslutande sekvens som gör Izetbegovic ansvarig för Srebrenica.

Dokumentären har givetvis rätt i att det fanns en väpnad konflikt (inbördeskrig) i Bosnien-Hercegovina, där alla parter begick krigsbrott. Men det tar ett ödesdigert misstag när den undvikit att sätta konflikten i samband med den "the joint criminal enterprise" (terminologi känd från ICTY domar) som syftade till att fördriva alla icke-serber från det territorium som beboddes av serber i bland annat Bosnien-Hercegovina så att man kunde skapa en sammanhängande Storserbien, och genom att inte betona att befolkningen i Srebrenica (som var mestadels flyktingar) var offer för ett planerat folkmord.
Juridiskt sett, kan bara de som planerade och utförde folkmordet hållas ansvariga. Dessutom finns det ett domslut från den Internationella domstolen (ICJ) under 2007 att Serbien som stat kunde ha förhindrat folkmordet, och därmed bär ett ansvar.

Det väcks mycket svåra moraliska frågor när man hävdar att bosniska myndigheterna kunde ha gjort mer för att försvara Srebrenica, och vidare dra slutsatsen att de är därför ansvariga för illdåd den serbiska armén gjorde.
Dokumentären går ännu längre: den påstår att Izetbegovic undertecknade ett avtal med USA för att låta Srebrenica falla. Men även om detta skulle stämma (vilket vi tvivlar på så väcker det en stark efterfrågan på dokumentation som skulle bevisa detta), är det fortfarande fel att skylla den bosniska regeringen och möjligen den amerikanska ledningen för folkmord som utförs av bosnienserbiska styrkor.
Det ser ut som dokumentären önskar att förfina den "svartvita bilden" och krossa etablerade myter, vilket skulle leda till etablering av den version av Srebrenica och det bosniska kriget som sammanfaller väldigt nära med propagandan av dem som var ansvariga för folkmord i Srebrenica och med deras försvarsadvokater som förnekar eller relativiserar folkmordet. Enligt denna propaganda har det begåtts krigsförbrytelser, men de har begåtts av båda sidor i konflikten och ofta av odisciplinerade soldater som agerat utan uppdrag och order uppifrån.

Varför anfölls Srebrenica av bosnienserbiska styrkor?

Programmets utgångspunkt är att de bosniska myndigheterna inte gjorde något för att förhindra folkmordet i Srebrenica sommaren 1995. Helsingforskommittén vill betona att det är både legitimt och viktigt att undersöka den bosniska statens roll i Srebrenica fallet, och att det är journalisternas roll att vara kritisk mot vad som kan uppfattas som sanningar. Men detta måste göras på ett sätt som på ett korrekt sätt återger de grundläggande omständigheterna kring folkmordet i Srebrenica. Detta är bland de bäst dokumenterade folkmorden i historien, inte minst eftersom flera av fallen vid ICTY riktar sig till personer på olika nivåer som har deltagit i avrättningar. Några av de inblandade har också erkänt.

Film visar att de bosnienserbiska styrkornas angrepp Srebrenica i första hand motiverades av önskan att hämnas attacker mot byar runt Srebrenica från bosniska regeringsstyrkor baserade i Srebrenica. Genom sådan beskrivning ignorerar filmen det övergripande sammanhanget. Bosnien-Hercegovina var från april 1992 offer för ”a joint criminal enterprise” som hade för mål att genomföra etnisk rensning.

Srebrenica var av stor strategisk betydelse eftersom den låg mellan två serbiska områden, väster om och öster om Srebrenica, och därmed störde den serbiska planen. Enligt en av den viktiga dom relaterade till Srebrenica, den som gäller Radislav Kristic,var "Srebrenica (and the surrounding Central Podrinje Region) … of immense strategic importance to the Bosnian Serb leadership. Without Srebrenica, the ethnically Serb state of Republica Srpska they sought to create would remain divided into two disconnected parts, and its access to Serbia proper would be disrupted.”

Det är av denna anledning som Srebrenica blev attackerad och det är också inom den ramen som beslutet att döda bosniakiska män i Srebrenica kom.

SVT - Sarajevo och Srebrenica som symboler samt ansvaret för blodbadet i Bosnien

Anmälaren anser att programledarens val av Sarajevo och Srebrenica som symboler för krigen på Balkan är partiskt, och att det finns andra än de av programledaren utpekade Karadzic och Mladic som är ansvariga för blodbadet i Bosnien.

Anmälaren anser att programledarens val av Sarajevo och Srebrenica som symboler för krigen på Balkan är partiskt, och att det finns andra än de av programledaren utpekade Karadzic och Mladic som är ansvariga för blodbadet i Bosnien.

Krigsförbrytartribunalen i Haag har slagit fast att massakern i Srebrenica i juli 1995 är det största massmordet i Europa sedan andra världskriget, och att det är folkmord. Ca 8 000, främst män och pojkar avrättades av bosnienserbiska trupper. Detta är bakgrunden till att händelsen har blivit den främsta symbolen för krigen på Balkan.
Den 44 månader långa belägringen av OS-staden Sarajevo gjorde den till en faktisk symbol för kriget i Bosnien. SVT har svårt att se att det skulle bryta mot kraven på saklighet och opartiskhet att omtala Sarajevo på detta sätt i inslaget.
Programledaren säger i en påannons till inslaget att ”Radovan Karadzic och hans millitära befälhavare Ratko Mladic anses huvudansvariga för blodbadet”. Detta har stöd i bl.a. det faktum att de bägge under många år varit eftersökta och anklagade av Krigsförbrytartribunalen i Haag för folkmord i Bosnien. SVT kan därför inte heller se att programledaren i detta avseende har brutit mot kraven på saklighet och opartiskhet.
Anmälaren menar att ”många bedömare” anser att den föra bosniska ledaren Alija Izetbegovic bär det största ansvaret för blodbadet i Bosnien genom att han avvisade den s.k. Cutileiro-planen. Anmälaren hänvisar också till en rapport från det Nederländska Institutet för Krigsdokumentation, NIOD som stöd för detta.
Cutileiro-planen för Bosnien framlades 1992 och avvisades av Izetbegovic med hänvisning till att den innebar att centralmakten i Bosnien skulle avvecklas och att landet kunde delas upp efter etniska linjer i bosniska, serbiska eller kroatiska områden.
Om, och i så fall hur, detta ställningstagande påverkade händelseförloppet fram till krigsutbrottet i Bosnien, kan det finnas olika uppfattningar. Men att därmed ge Izetbegovic det ”största ansvaret” för blodbadet i Bosnien ter sig långsökt. Särskilt i förhållande till det som sen hände i Srebrenica, där dokumentation från Krigsförbrytartribunalen entydigt har visat den bosnienserbiska sidans ansvar. När det gäller rapporten från NIOD ber SVT att få återkomma till den längre fram.
Uttdrag ur Sveriges Televisions yttrande över Aktuellt, SVT2, 2009-10-26, inslag om krigen på Balkan och rättegången mot Radovan Karadzic. Dnr 23/2010. Underskrivet av Jan Axelsson, programdirektör

SVT - Ansvaret för krigsutbrottet i forna Jugoslavien

Sveriges Televisions yttrande över Aktuellt, SVT2, 2009-10-26, inslag om krigen på Balkan och rättegången mot Radovan Karadzic. Dnr 23-2010

Sveriges Television har getts möjlighet att yttra sig över om inslaget överensstämmer med kraven på saklighet och opartiskhet mot bakgrund av anmälarens invändningar. Inslaget handlade om den förestående rättegången vid den Internationella Krigsförbrytartribunalen i Haag mot den förre bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic. I inslaget ges en bakgrund till krigen på Balkan under 1990-talet. Vi får också möte människor i Bosnien som drabbats av konflikten och som därmed berörs av den förestående rättegången. Ett särskilt fokus finns på massakern i Srebrenica juli 1995, som är en av de viktigaste åtalspunkterna mot Karadzic.

Anmälaren hävdar att SVT brister i såväl saklighet som opartiskhet på en rad punkter.

Ansvaret för krigsutbrottet i forna Jugoslavien

I sin bakgrundspresentation av inslaget säger programledaren följande: ”Slobodan Milosevic, som var serb, utlöste krigen på Balkan med sin nationalistiska politik”.
Anmälaren menar att även andra politiska ledare i regionen bär ansvar för krigsutbrottet, och att påståendet är partiskt eftersom det utelämnar viktiga sakförhållanden.

SVT-s uppfattning är att programledarens påståenden överensstämmer med den aktuella samtidshistoriska forskning som finns i ämnet. I Nationalencyklopedins artikel om saken står t.ex. följande:
 ”Milosevic anses allmänt vara huvudansvarig för den serbiska militanta hållningen i Kroatien och Bosnien och Hercegovina, och som mest ansvarig för utbrottet av det jugoslaviska kriget 1991.” Se: http://www.ne.se/slobodan-milosevic 

I anklagelseakten mot Slobodan Milosevic som togs fram av den Internationella Krigsförbrytartribunalen, sägs bl.a. att han från och med 187 ”endorsed a Serbian nationalist agenda” och ”exploited a growing wave of Serbiannationalism in order to strengthen centralised rule in the SFRY.”.
 Seconf Amended Indictment; Case No. IT.99-379PT; Prosecutor v. Slobodan Milosevic; 16 October 2001.

Slovenien, Kroatien och Bosniens självständighetsförklaringar i början på 1990-talet besvarades med krigshandlingar från den av Milosevic styrda Jugoslaviska federala armén, eller från väpnade serbiska grupper i Kroatien och Bosnien som enligt Krigsförbrytartribunalen de facto styrdes av honom.

Enstaka personer må ha en avvikande mening om bakgrunden till krigen på Balkan, men den dominerande uppfattningen inom det internationella samfundets institutioner är att Slobodan Milosevics nationalistiska politik var en huvudorsak till krigen på Balkan.

SVT anser mot denna bakgrund att programledarens beskrivning i det aktuella inslaget inte strider mot kravet på saklighet och opartiskhet.

Uttdrag ur Sveriges Televisions yttrande över Aktuellt, SVT2, 2009-10-26, inslag om krigen på Balkan och rättegången mot Radovan Karadzic. Dnr 23/2010. Underskrivet av Jan Axelsson, programdirektör