Det har gått 19 år sedan den bosniska armén attackerade byn Kravica nära Bratunac.
Internationella domstolen för krigsförbrytelser för det forna Jugoslavien (ICTY) fastslog följande "i Kravica var en militärbas som användes av bosniska serber för attacker mot Srebrenica och omgivande byar".
Ständiga faktaförfalskningar
Enligt domen i Naser Orics fall, var motattacken mot Kravica den 7 januari 1993 konsekvens av den serbiska blockaden av humanitärt bistånd och ständiga angrepp mot de närbelägna bosniakiska byarna, särskilt i december 1992. Många medier i Serbien, serbiska nationalistiska exilgrupper och den bosniska entiteten ”Republika Srpska” har gjort väldiga ansträngningar att beskriva denna händelse som kontroversiell. Serbiska källor kallar motattacken för "massaker”, och vissa politiker har till och med hänvisat till händelsen som den direkta "orsaken till vedergällning och som direkt orsak till intåg i av FN ”skyddad” zon - Srebrenica."
Den nuvarande presidenten i den bosniska entiteten ”Republika Srpska” Milorad Dodik beskriver händelsen med följande ord:
- Den muslimska befälhavaren i Srebrenica, Naser Oric och hans män anföll serbiska byar och dödade 3500 serber. I Kravica, på natten till den ortodoxa julen, dödades 78 civila. Därför, i juli 1995 hämnades serberna.
Milorad Dodiks uppenbara syfte är för att rättfärdiga folkmordet i Srebrenica genom att hänvisa till påstådd men aldrig inträffad massaker i Kravica.
Vad hände i byn Kravica?
För att få en uppfattning om händelseförloppet kring Kravica bör man gå till händelserna ett halvår före händelsen i Kravica.
Under de första månaderna av kriget i östra Bosnien (i Drinadalen) i perioden april-juli 1992 har serbiska styrkor, med hjälp av frivilliga från Serbien och de reguljära styrkorna från den jugoslaviska armén, dödat omkring 7 000 bosniaker i kommunerna Bijeljina, Zvornik, Vlasenica, Bratunac och Srebrenica. Serberna har bränt ner över hundra bosniakiska byar och tvingat tiotusentals flyktingar på flykt. Enligt Wilhelm Agrell professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet har den bosnienserbiska armén redan under de första månaderna efter krigsutbrottet uppnått nästan alla sina krigsmål och lagt under sin kontroll över 65% av Bosniens yta.
Massavrättningar av bosniaker i staden Bijeljina 1992. Den etniska rensningen fortsatte ända fram till krigets slut 1995.
Eftersom den bosnienserbiska armén var helt överlägsen, så var den bosniska armén tvungen att bedriva gerillaliknande krigföring. Höst och vinter, under det första krigsåret i denna del av Bosnien har fört med sig väldigt stora förluster bland den bosniakiska befolkningen. Den bosnienserbiska sidan bedrev etnisk rensning med stor framgång och stora områden tömdes på sin bosniakiska befolkning. I de omringade områdena har bosniakiska civila och barn börjat dö av svält.
Generalen Milenko Zivanovic, som hade befäl över Drina kåren beskrev med stolthet situationen i Drinadalen. Videoupptagningen (VIDEO) är från november 1992.
Den bosnienserbiska gen. Zivanovic vittnar i november 1992 om bosnienserbiska armens stora framgångar i genomförandet av den etniska rensningen i östra Bosnien. Folkmordsförnekarna påstår att den bosniska armén har varit i storoffensiv mot serber vid den här tiden. Det den serbiska generalen säger på plats står kontrast till serbiska efterkonstruktioner som får ut på att rättfärdiga folkmordet genom att anklaga bosniska armé för attacker mot serbiska byar. (se hela filmen)
Inför risken att dö av svält eller slåss med en mycket starkare fiende, har bosniska soldater valt det senare. Problemet som den bosniska armen hade, var att den bosnienserbiska armen tillfogade den en rad stora förluster så att bosniakerna inte kunde bilda en sammanhängande front eller strategi för att bemöta serbernas attacker. Bildandet av enklaver ledde till att 28:e divisionen i den bosniska regeringsarmén fick föra kriget på egen hand och i många fall agerade vankelmodigt. Den var isolerad från regeringsstyrkorna i Sarajevo.
Folkmord i ”slow motion” började i april 1992
Den 12 maj 1992 tillkännagav Radovan Karadzic vid den bosnienserbiska representantförsamlingen sex "strategiska mål" för serberna i Bosnien och Hercegovina. Ett av de strategiska målen var att återförena alla serber i en stat genom att etablera en landkorridor i Drinas floddal för att eliminera gränsen som delade de serbiska staterna (här menar man Serbien och den självutropade serbiska republiken i Bosnien).General Ratko Mladic, i sin egenskap av befälhavare för den bosnienserbiska armén utfärdade den 19 november 1992 direktiv nr. 4 med syfte att "inrätta en korridor i Drina dalen” och på det sättet att ”eliminera Drina som en gräns som skiljer två serbiska stater."
För att uppnå dessa mål bildades Drina-kåren, den bosnienserbiska armékår som hålls ansvarig för den etniska rensningen i östra Bosnien samt för folkmordet i Srebrenica. General Mladics order var att "I ett större område i Drinadalen utmatta fienden, åstadkomma dem större förluster och tvinga den muslimska befolkningen att lämna områden runt Birac, Zepa och Gorazde."
Idag är det helt klart att general Mladic med direktiv nr. 4 utfärdade en order som enbart kunde realiseras genom att det begås folkmord mot bosniaker i centrala delen av Drinadalen. Händelserna kulminerade i juli 1995 i samband med Srebrenicas fall.
Under perioden oktober - december 1992 har den bosnienserbiska armén inlett flera offensiva aktioner i detta område "med målet att förstöra fienden i östra Bosnien." I Bratunac den 12 december 1992 kom det förstärkningar (Krajina kåren) från västra Bosnien för att förstärka den serbiska offensiven i Drinadalen. Detta sker på uppdrag av bosnienserbiska generalstaben som motiverar beslutet med behovet "att hjälpa till och erövra alla områden i Drina dalen". Två veckor senare den 26 december anländer i samma område milisenheter ur inrikesdepartementets milisbrigad (MUP RS), medan den 29 december kommer delar av specialbrigaden "Panters" från Bijeljina. Bijeljina är en stad i nordöstra Bosnien som redan har etniskt rensats av serberna. Dessa enheter var under kommando av Ljubisa Savic Mauzer, som senare kommer att delta i stridsoperationer runt Kravica.
Nytillträdd befälhavare för den lokala huvudstaben i Bratunac överstelöjtnant Milan Urosevic i sin stridsrapport från den 21 december 1992 skriver till Drinakårens kommando att "den dagen (21/12) har två stridsflygplan attackerat skolan i byn Suceska och Srebrenica, och att beskjutningen hade gett bättre resultat i Srebrenica." Flygunderstödet kom från Serbien. Stridsflygplansräder från Serbiens sidan förekom frekvent i detta område. FN säkerhetsråd har röstat fram resolution 781 som innebär flygförbud över Bosnien-Hercegovina just på grund av omfattande flygräder från Serbien.
I mitten av december 1992 var attackerna mot Srebrenica intensifierade, speciellt från området kring Kravica, genom byn Glogova och Jezestica. Enligt dokumentationen som beslagtogs hos Bratunac brigaden (VRS) framgår det att den serbiska angrepp mot byn Glogova skedde den 24 december 1992. I en militär rapport från den 31 december 1992 står det att "under natten görs förberedelser att för fortsatta strider och att fem minuter innan nyår ska det skickas gratulationskort till Naser" (hälsningskoden för beskjutning av Srebrenica).
Byn Kravica var en militär bas
I rapporten från Bratunac brigaden från den 4 januari 1993 står det att stridsåtgärder kommer att fortsätta tills serbiska styrkor får kontrollen över kommunikation Bratunac – Kravica. Händelserna i byn Kravica från den 7 januari 1993 beskrivs av den bosnienserbiske löjtnant Lazar Ostojic. Han hade befäl över serbiska styrkor i Kravica och i boken "Den blodig Julen i byn Kravica" (Krvavi Božić sela Kravica) beskriver vilka styrkor var stationerade i Kravica:
- Där hade jag 50 elitsoldater från Bijeljina och specialenhet (Internventni vod), samt 400 soldater. Runt nio-tiden beställde jag evakueringen av kvinnor och barn mot Drina, med beväpnade äldre som skydd. Den sista gruppen av soldater, som jag ingick i kom ut ur Kravica vid 16-tiden. Den dagen har det ut militärförrådet delas ut 22 lådor av infanteri ammunition, mer än 400 granater, 5000 st granater för luftvärnskanoner.
Kompanichef i byn Jezestica Dragan Nikolic i sin bok anger att två civila dödades.
- Det är felaktiga uppgifter att soldaterna firade Jul medan civila stupade. Detta bekräftas av faktum att endast en civil dödades i Jezestica (Milo Jokic) och en i Kajić (Mitar Nikolic). Å andra sidan hade vi 17 dödades soldater. I fyra fall var det två bröder, sedan i ett fall en far och son - skriver Nikolic.
Enligt dokumentation från ”Institutet för forskning om brott mot mänskligheten och internationell lag”, vid universitetet i Sarajevo, i ett större område runt Kravica fanns det runt 1 000 serbiska soldater. Förutom inhemska serbiska trupper från Kravica fanns det frivilliga från Serbien, den 6:e Krajina brigaden, milisen från Bijeljina, specialenheten "Panters" och förstärkningar från Bratunac brigaden.
Vid rättegången mot Naser Oric i Haag visades en film, som tydligt visar att soldater ur den serbiska Krajina kåren sätter även serbiska hus i byarna runt Kravica i brand. Byarna heter Brana, Bacici och Popovici. Rättegången mot Oric visade att den serbiska hus i området runt Kravica mestadels brann i mitten av mars 1993 i samband med den stora serbiska offensiven mot bosniska arméns positioner runt Srebrenica. Dessa hus brändes inte ner i samband med den bosniska arméns attacker. Utifrån dokumentationen från Bratunac brigaden, i Kravica från den 7 januari 1993 dödades 34 soldater. I den dokumentationen ingår inte namn på serbiska soldater från Bijeljina och Krajina som dog den dagen.
Naser Orics advokat Vasvija Vidovic beskriver den alltmer frekventa manipulationen och den politiska propagandan i samband med offren i byn Kravica:
- Vi har i samband med rättegången i Haag bevisat att det i Kravica fanns ett antal serbiska militära enheter och olika kommandocentraler, artilleri, stridsvagnar och vapenförråd. Byn var därmed ett legitimt militärt mål.
Advokaten Vidovic berättar vidare att det i byn fanns hus som användes som serbiska militära objekt, varifrån det avfyrades eld med maskingevär. Hur kan man i sådana fall presentera dessa strider som massaker på civila?
När man analyserar Orics fall inför krigstribunalen i Haag och i samband med händelserna kring Srebrenica i perioden 1992-93, är situationen mycket klar bara om man behåller fokus på konkreta bevis. Situationen idag är sådan att ingen i den bosnienserbiska entiteten på allvar vill analysera tillgänglig fakta kring folkmordet i Srebrenica. Alla ansträngningar går ut på att minimera antal bosniakiska offer, att relativisera folkmordet i Srebrenica eller att rättfärdiga folkmordet med påhittade brott mot serbiska civila. Att erkänna folkmordet är att erkänna att den bosnienserbiska entiteten i Bosnien är ett folkmordsprojekt.
I Orics dagbok från krigsperioden som avser 1992-93 som serberna beslagtog i samband med ockupation av Srebrenica står det att Orics styrkor lämnade en korridor i Kravica för att de serbiska civila kunde fly striderna. Alla civila lämnade området men det stannade 5-6 civila med maskingevär för att göra väpnad motstånd.
Även videoupptagningar av händelserna i byn Bjelovac vid Drina floden, där några serbiska civila dödades, vittnar om att bosniska soldater hade med lätta vapen intagit byn medan flygplan som lyfte från Serbien bombade byn vilket ledde till många offer bland bosniska soldater men även serbiska civila.
Serbernas försök att rättfärdiga folkmordet
Den serbiska sidan envisas med siffran 3500 serbiska offer i området som relaterar till byn Kravica.Den tidigare chefsåklagare vid ICTY Carla del Ponte i en kommentar till uppgifter i RS kommissionen för påstådda krigsförbrytelser i Kravica, skrev 7 juli 2005 att "soldater och poliser som dödades i en väpnad konflikt inte kan räknas som offer för krigsförbrytelser, såsom till exempel massavrättningar."
Det tydligaste illustrationen av grov överdrift och förfalskning av antalet offer i Drinadalen är just Kravica. I Bratunacs militära kyrkogård är begravda många serbiska soldater som dog på slagfälten runt Bihac, Olovo, Sarajevo, Gorazde, Zepa, Teocak, Gradacac, m. fl. Det är också viktigt att påpeka att det totala antalet serbiska offer i Bratunac inkluderar volontärer från Serbien. Alla är beskrivs av bosnienserbiska myndigheter som "offer för muslimsk terror".
Dessutom har den politiska ledningen i Republika Srpska efter reintegration av i kriget ockuperade kommuner kring Sarajevo (Vogosca, Ilidza, Ilijas och Hadzici) uppmanat lokala serbiska befolkningen att lämna Sarajevo i organiserade evakueringar. Denna evakuering gällde även gravar, så att Sarajevos serber som hade bosatt sig i och kring Bratunac tog med sig uppgrävda anhörigas kistor och begravde de ingen på Bratunacs militära kyrkogård. Dessa soldater dog i striderna under belägringen av Sarajevo och på de andra slagfälten i Bosnien.
Ilijas, Sarajevo 1996 - serbiska civila gräver upp sina döda för att ta dem med sig till områden som kontrolleras av bosnienserbiska armén. Dessa döda ingår nu i statistiken över dödade serber runt Srebrenica. Foto: Gilles Peress
Dessa soldaters död presenteras av bosnienserbiska myndigheter som konsekvens av den bosniska arméns attacker mot serbiska civila med särskild tonvikt på Kravica.
I FN-rapporten om Srebrenica från 1999 (”The Fall of Srebrenica”) skriver generalsekreterare Kofi Annan att serberna har överdrivit betydelsen av de bosniakiska attackerna som en förevändning för sina verkliga mål, en etniskt rent serbiskt stat. Rapportens slutsats var att FN:s största misstag var att inte erkänna att konflikten i Bosnien-Hercegovina i grund och botten var ett folkmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar