Mladics armé som ett nazistiskt mordkommando på östfronten

Publicerad: 2011-12-13 | Per Svensson, kulturredaktionen på Sydsvenskan

I juni 1993 intervjuades Mladic av dåvarande Expressenreportern Peter Kadhammar, som frågade hur många människor som dött i det belägrade Sarajevo - Det är inte människor. Det är muslimer, svarade generalen.

En av de första reportageböckerna från 90-talets balkankrig var BBC-reportern Misha Glennys ”The Fall of Yugoslavia” (1992). I ett av de första kapitlen berättar Glenny hur han, lätt bakfull, en tidig förmiddag får audiens hos armébefälhavaren i den serb-kroatiska lilla utbrytarrepubliken Krajina. Det är general Ratko Mladic.

Mladic bjuder på kaffe och hembränt plommonbrännvin. Någon i sällskapet, också han tung i huvudet, avböjer. Mladic stelnar till, mullrar sedan:

”För ett ögonblick trodde jag att ni tackade nej till mitt hemkörda. Konstigt, för ingen tackar nej till mitt hemkörda.”

Alla sveper brännvinet.

Så ville Ratko Mladic bli uppfattad: som ett slags serbisk general Patton. Råbarkad. Rättfram. Patriotisk.

När kriget våren 1992 flyttades från Kroatien till Bosnien följde Mladic med. Han blev överbefälhavare för de bosnien-serbiska styrkorna. Chefsmördare.

I juni 1993 intervjuades Mladic av dåvarande Expressenreportern Peter Kadhammar, som frågade hur många människor som dött i det belägrade Sarajevo.

”Det är inte människor. Det är muslimer”, svarade generalen.

Förmodligen uppfattade han det själv som ett utryck för knekthumor.


Den bosnienserbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic känd för sina uttalande som denna - "Det är inte människor. Det är muslimer."

Ratko Mladic är ingen originell gestalt. Det finns inget gåtfullt hos honom. Han kunde ha varit med om att bränna, skövla och våldta i trettioåriga krigets Tyskland. Han kunde ha fört befäl över ett nazistiskt mordkommando på östfronten. Han är sprungen ur den samvetslösa soldatesken. Öppna vilken historiebok som helst, och du hittar honom.

Skillnaden är att han utfört sina missgärningar alldeles nyss och alldeles nära. Jag ägnade en avsevärd del av mitt 90-tal åt att försöka förstå krigen i ex-Jugoslavien och det finns ingen nu levande människa jag avskyr så mycket som Ratko Mladic. Denna dumma, självbelåtna brutalitet...

I juli 1995 tågade Mladic och hans trupper in i den FN-skyddade muslimska enklaven Srebrenica. Mladic skålade med den holländske FN-befälhavaren, soldater emellan, och lät slakta uppemot åtta tusen muslimska män, unga som gamla. Slakta är det korrekta ordet här.

I mars 2000 besökte jag krigsförbrytartribunalen i Haag där en Mladic-medhjälpare, general Krstic, stod inför rätta för delaktighet i massakern i Srebrenica.

Utredningsmaterialet förmedlade detaljskarpa bilder av brottet: männen som stuvades in i Grbravci-skolans gymnastiksal, slussades ut genom omklädningsrummet, försågs med ögonbindlar, fick varsin klunk vatten ur ett ämbar, packades på lastbilar och kördes till ett fält på andra sidan järnvägen där de sköts. Timme efter timme pågick slakten. På kvällen kom ingenjörstrupperna med sina grävmaskiner. Det var den 14 juli.

Det har gått snart sexton år sedan dess. Äntligen har Ratko Mladic, slaktaren från Srebrenica, gripits. Varför dröjde det så länge? Vem och vilka har skyddat honom? Det är synnerligen relevanta frågor, värda att ställa om och om igen. Men i dag nöjer jag mig med att glädjas åt att gangsterbossen i generalsuniform äntligen, äntligen är fast.

Publicerat i Sydsvenskan 20110527