Bosnien kan inte glömma Srebrenica

Jasminka Sinanovic från Stockholm är en av tusentals före detta Srebrenicabor som varje år den elfte juli återvänder, för att inte glömma. Hon knappar på datorn och visar bilder från Srebrenica, på familjen - mamma, pappa, mor- och farföräldrar. Och på sin lillebror.

– Här är lillebror, det sista fotot på honom. Han var 18 år.

Exakt vad som hände kommer Jasminka aldrig att få reda på. Hon hade flytt tidigare, till Sverige. Hennes mamma bussades ut ur staden. Pappa och lillebror försökte fly genom skogen, som de flesta muslimska män i Srebrenica den dagen.

– I början av vägen sa min bror att det skulle vara bättre om de skulle skiljas åt, för att någon av dem skulle komma att överleva. Men så småningom sa pappa att han är inte här - han klarade sig inte. De har fortfarande trauman, mardrömmar, varken pappa eller mamma mår bra.

I Bosnienkriget ställdes kroater, serber och muslimer mot varandra. Längst upp nordost låg Srebrenica, dominerat av bosnienmuslimer. Det låg i vägen för framväxandet av den serbiska staten Republika Srpska och ända sedan krigets början 1992 var det ett utsatt område.

1993 kom holländska FN-soldater dit för att skydda byn, som nu på grund av flyktingströmmar vuxit från 30 000 till 60 000 invånare. När den serbiska offensiven började i juli 1995 begärde den lilla holländska FN-styrkan förstärkning och flygunderstöd. Men svaret blev nej.

Srebrenica var dominerat av bosnienmuslimer, men mitt i det område där Bosnienserbernas ville skapa en egen stat, Republika Srpska. FN lovade att skydda staden, men när serberna anföll gav man helt enkelt upp och överlämnade staden i serbernas och generalen Ratko Mladics våld.

Kvinnor och barn bussades till muslimska områden. Männen spärrades in i skolor och lagerlokaler, för att sedan avrättas och dumpas i massgravar.

Efter kriget har massgrav efter massgrav grävts fram och avslöjat den fruktansvärda sanningen. Men det tar tid.

– Vi hoppades hela tiden att min bror levde. Först 2001 fick vi veta, vi fick brev från Röda Korset och mina föräldrar blev uppringda, att min bror hade hittats i en massgrav.

Varje år identifieras nya offer. På årsdagen, det vill säga i dag, begravs de. 800 stycken är de i år. Jasminkas bror har begravts två gånger, första gången 2001, då minnesmonumentet i Srebrenica ännu inte fanns och så den 11 juli förra året, på riktigt - i Srebrenica, med hela släkten.

– Jag var mycket ledsen, men samtidigt tacksam över att de hittade min brors hela kropp. För jag har kusiner som det bara har hittats delar av - kanske en arm, ett ben eller huvudet, så jag blev lättad.

I mars i år bad Serbien officiellt om ursäkt för massakern i Srebrenica, men uttalandet nämnde inte ordet folkmord. Det, och att Ratko Mladic fortfarande är på fri fot, upprör Jasminka. Hon säger att Serbien spelar ett spel för att behaga EU, och att västvärlden svikit Srebrenica, både före och efter massakern.

– Man kan inte förlåta och inte heller glömma. Man kan gå vidare och leva med det, men man kan inte glömma. Det går inte, säger Jasminka Sinanovic.

Publicerat: söndag 11 juli 2010 på Sveriges Radio