fredag 23 december 2011

"Varför kunde inte mänsklig rättvisa ha skipats?"

Berlin. När Serbiens ex-president Slobodan Milosevic avled gick världen miste om chansen att reda ut hans del av ansvaret för krigsförbrytelserna på Balkan. Men för att förstå fenomenet Milosevic måste man se bortom individen och person­kulten, skriver Slavenka Drakulic.                 

Milosevic och bosnienserbiske president Karadzic
Det är en kall och grå lördag och jag är glad att jag slipper gå ut. Jag tror jag ska läsa en bok och dricka en kopp varmt te. Just i det ögonblicket ringer telefonen och splittrar den tysta dagens lugn. Slobodan Milosevic verkar har dött. Verkar? Jag lyssnar på Belgradkanalen B92 på webben och ingen nämner något om saken. Uppgiften om att han hittats död i sin cell i Sheveningen-häktet går inte att få bekräftad. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag kan inget annat göra än vänta.

Jag minns mycket tydligt första gången jag såg Slobodan Milosevic. Det var fyra år sedan, i Haagtribunalens rättegångssal. Jag hade naturligtvis sett hans ansikte miljoner gånger förut. Under några decennier var han allestädes närvarande i medierna, som Jugoslaviens president, senare Serbiens president, som galjonsfigur för nationalismen och för kriget i Kroatien och Bosnien, man förknippade hans namn med Vukovar, Srebrenica, Daytonavtalet, och slutligen var han misstänkt krigsförbrytare inför Tribunalen. Om man i likhet med mig, och med alla andra från det forna Jugoslavien, vuxit upp omgiven av en tradition där en sådan personkult var vanlig uppfattade man honom som en person av närmast overkliga proportioner.
1980, när Tito dog, formulerades en slogan av det dåvarande socialistpartiet som man hörde om och om igen: "Efter Tito kommer - Tito." Tito var död, men kulten kring hans person levde vidare. Milosevic var på sitt sätt arvtagare till den kulten. Om nu Jugoslaviens folk inte kunde leva utan en fadersfigur fick han bli en sådan.

När jag såg honom där i rättssalen överväldigades jag av mycket blandade känslor. Lättnad och tillfredsställelse över att det trots allt var möjligt för rättvisan att hinna upp en sådan människa. Milosevic satt sju eller åtta meter bort bakom en vägg av skottsäkert glas. Han var klädd i mörkblå blazer, vit skjorta och rödvitblå slips och granskade publiken omkring sig noga. Kanske letade han efter bekanta ansikten, kanske försökte han bara räkna ut hur många journalister som var där för att följa hans föreställning.

Detta var under rättegångens första dagar, när hela världens medier vände sin uppmärksamhet mot honom. Jag stirrade som om jag hade sett ett spöke. Jag minns hur överraskad jag var av att faktisk se honom där, och hur arg jag blev på mig själv just därför att jag lät mig förvånas. Det är resultatet av att ha vuxit upp i ett land som präglas av omogenhet: att man blir överraskad av att även sådana människor slutligen står inför rättvisan. Det var vad jag förstod när jag satt i rättegångssalen och betraktade honom.

Slobodan Milosevic med familjen
Från allra första början var han arrogant, stöddig och självsäker. Hans kroppsspråk var inte det man ser hos en besegrad man, snarare påminde han om en skådespelare som behärskar sin scen. Domarna hade uppenbara problem med att kontrollera hans utbrott och få tyst på honom. Det var tydligt att han hade ett klart mål med sin framställning, och det var att visa han spelade en hjälteroll i det serbiska folkets historia, att han utkämpat ett krig för att försvara sitt land. Kriget i Bosnien? Inte inblandad. Krigsförbrytelser? Hade inget att göra med sådant. Det föreföll närmast som om han såg sig själv som Serbiens version av Che Guevara.
Men i takt med att rättegången fortskred blev han allt mindre intressant för medierna och andra händelser fyllde tidningarnas förstasidor. Kriget i Irak och kriget mot terrorismen monterade slutgiltigt ned alla de strålkastare som en gång riktats mot Balkans problem. Inte ens Kosovo lyckades längre skapa några rubriker.

I Serbien hade folk nu andra saker än hans rättegång att bekymra sig för. Till exempel hur man överlever fattigdomen och uthärdar en alltmer påtaglig korruption. Men Milosevic gav inte upp. Han arbetade hårt med att leda sitt eget försvar. Hans hustru Mira Markovic rymde under tiden till Ryssland, misstänkt av polisen för att ha varit inblandad i mordet på politikern Ivan Stambolic. Det måste ha varit ett svårt slag för honom, då det var hon som var hans stora stöd, i livet såväl som i politiken. Hon kom inte längre på besök i Sheveningen och han måste ha känt sig mycket ensam.

Jag behövde inte vänta särskilt länge på att få nyheten om hans död bekräftad. Slobodan Milosevic avled i en ålder av 64 år. Vilken trist dag att dö på, och på ett sådant sorgligt vis. I en cell, ensam, som en hund. Var det en hjärtattack? Tanken på självmord kommer för mig, men jag viftar ilsket undan den. Ingen som sett denne man i verkligheten kunde tro att han var kapabel att begå självmord. Han satte alltför stort värde på sitt eget liv för det, och ansåg sig dessutom ha en uppgift, den viktiga uppgiften att bevisa för eftervärlden vilken roll han egentligen spelat i historien. Nu kommer andra att avkunna domen över honom och formulera hans eftermäle, vilket var exakt vad han ville undvika.

Medan jag tar del av en strid ström av kommentarer på tv märker jag att min egen första reaktion är - ilska. Varför, varför tilläts detta att hända? Varför kunde inte rättvisan - den mänskliga, inte den yttersta, om vilken vi inget vet - ha fått skipas? Har Gud en särskild nådekvot som utsträcks till misstänkta krigsförbrytare? Eller var detta tvärtom ett försmädligt sätt att beröva honom möjligheten att försvara sig själv?

För serberna hade det bästa varit att få följa hans rättegång till slut. Inte bara, vilket vore det troligaste, fått se Milosevic dömas till fängelse - utan för att få möjligheten att konfrontera sig själva med sanningen om kriget och ansvaret för de krigsförbrytelser deras soldater begick i Srebrenica, liksom i Kroatien, Bosnien och Kosovo. Och kanske därigenom få den kraft och den vishet som fordras för att avsluta ett mörkt och blodigt kapitel i sin historia, ett fruktansvärt kapitel för vilket denne ambitiöse politiker fått tjäna som symbol.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar