Var krigen och krigsförbrytelserna på
Balkan så allvarliga som medierna rapporterade? Är det verkligen sant
att 8.000 människor mördades efter Srebrenicas fall? Var lägren i
nordvästra Bosnien 1992 flyktingläger och inte alls dödsläger?
De gnagande frågorna har varit många och Ordfront Magasin (som Maciej Zaremba skriver om i en artikel den 3 november) är inte ensamma om att driva en smygande Balkanrevisionism, där det underliggande budskapet är att medierna överdrev rapporteringen om folkrättsbrott under krigen på västra Balkan.
Här
i Sverige är det främst den så kallade Jugoslavienkommittén med den
socialdemokratiska riksdagsledamoten Karin Wegestål och den tidigare
Gnistanjournalisten Christer Lundgren som har stått som representanter
för Balkanrevisionismen. Jag har till exempel under en estraddebatt hört
Christer Lundgren påstå att flertalet av de saknade från Srebrenica
antingen är vid liv eller dödades under reguljära strider. Tv-reportern
Saam Kapadia har försett revisionisterna med bränsle med ett inslag i
Aktuellt i februari 2001, med det hisnande påståendet att
koncentrationslägren i nordvästra Bosnien sommaren 1992 huvudsakligen
rymde reguljära krigsfångar.
Samtidigt är intervjun med Diana Johnstone i Ordfront Magasin (7-8/03) ett udda inslag. Nu när krigen på Balkan börjar bli alltmer avlägsna så har också den akademiska historieskrivningen och den rättsliga utredningen nått så långt att det blir alltmer svårt att finna argument mot bilden av kriget och brotten. Balkanrevisionismens sista bastioner skjuts nu som bäst till pittoreska ruiner.
I dag kan man urskilja tre perioder i rapporteringen om krigen på västra Balkan. Den första perioden var den omedelbara journalistiken i dagsrapportering och snabbt utgivna böcker. Dit hör till exempel Roy Gutmans "Vittne till folkmord", som inte alltid följde reglerna för hur källkritik ska bedrivas. Efter krigets slut kom de första utredande reportageböckerna, ofta av amerikanska journalister som Roger Cohen, Chuck Sudetic, David Rohde och Elizabeth Neuffer.
Den vetenskapliga analysen har längre produktionstid, men tillsammans med den detaljerade dissektion som Krigsförbrytartribunalen i Haag nu levererar börjar den totala bilden av krigen alltmer att klarna. Det är inte minst imponerande att serbiska historiker och samhällsforskare är aktiva deltagare i analysen av kriget. Där finns forskare ur gruppen kring den liberala Belgradtidskriften Republika, som redan 1996 utgav den 832 sidor långa kritiska antologin "Srpska strana rata" (Den serbiska sidan av kriget), på engelska år 2000 under titeln "The Road to War in Serbia", eller forskaren Jasna Dragovic-Soso som i avhandlingen "Saviours of the Nation" har avtäckt hur Serbiens intellektuella sålde sig till Slobodan Milosevic och den militanta nationalismen.
Det visar samtidigt hur viktig Krigsförbrytartribunalen i Haag är. Tribunalen har inte bara det officiella uppdraget av FN:s säkerhetsråd att åtala de grövsta förbrytarna, men ska också bidra till försoning på Balkan genom att leverera en krönika över brotten och ansvaret för brotten. Några av de viktigaste rättegångarna återstår ännu och många hundra tusen sidor dokumentation och protokoll ska ännu produceras innan tribunalens arbete är avslutat.
http://www.dn.se/kultur-noje/historien-om-balkan-skrivs-nu
De gnagande frågorna har varit många och Ordfront Magasin (som Maciej Zaremba skriver om i en artikel den 3 november) är inte ensamma om att driva en smygande Balkanrevisionism, där det underliggande budskapet är att medierna överdrev rapporteringen om folkrättsbrott under krigen på västra Balkan.
 |
| Christian Palme |
Samtidigt är intervjun med Diana Johnstone i Ordfront Magasin (7-8/03) ett udda inslag. Nu när krigen på Balkan börjar bli alltmer avlägsna så har också den akademiska historieskrivningen och den rättsliga utredningen nått så långt att det blir alltmer svårt att finna argument mot bilden av kriget och brotten. Balkanrevisionismens sista bastioner skjuts nu som bäst till pittoreska ruiner.
I dag kan man urskilja tre perioder i rapporteringen om krigen på västra Balkan. Den första perioden var den omedelbara journalistiken i dagsrapportering och snabbt utgivna böcker. Dit hör till exempel Roy Gutmans "Vittne till folkmord", som inte alltid följde reglerna för hur källkritik ska bedrivas. Efter krigets slut kom de första utredande reportageböckerna, ofta av amerikanska journalister som Roger Cohen, Chuck Sudetic, David Rohde och Elizabeth Neuffer.
Den vetenskapliga analysen har längre produktionstid, men tillsammans med den detaljerade dissektion som Krigsförbrytartribunalen i Haag nu levererar börjar den totala bilden av krigen alltmer att klarna. Det är inte minst imponerande att serbiska historiker och samhällsforskare är aktiva deltagare i analysen av kriget. Där finns forskare ur gruppen kring den liberala Belgradtidskriften Republika, som redan 1996 utgav den 832 sidor långa kritiska antologin "Srpska strana rata" (Den serbiska sidan av kriget), på engelska år 2000 under titeln "The Road to War in Serbia", eller forskaren Jasna Dragovic-Soso som i avhandlingen "Saviours of the Nation" har avtäckt hur Serbiens intellektuella sålde sig till Slobodan Milosevic och den militanta nationalismen.
Det visar samtidigt hur viktig Krigsförbrytartribunalen i Haag är. Tribunalen har inte bara det officiella uppdraget av FN:s säkerhetsråd att åtala de grövsta förbrytarna, men ska också bidra till försoning på Balkan genom att leverera en krönika över brotten och ansvaret för brotten. Några av de viktigaste rättegångarna återstår ännu och många hundra tusen sidor dokumentation och protokoll ska ännu produceras innan tribunalens arbete är avslutat.
http://www.dn.se/kultur-noje/historien-om-balkan-skrivs-nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar