På tal om propaganda

Det är viktigt att journalister med politisk agenda avslöjas

Av Emir Dzanic och Rickard Olseke

Propaganda (av latinets propagare, ”fortplanta”, ”utbreda”), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda. Syftet är inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, och/eller är avsiktligt ofullständigt eller rentav falskt. Oftast har propaganda politiskt eller nationalistiskt budskap och tema.

Propaganda är ett viktigt vapen i krig. Avsikten är att skapa en särskild – och avsiktligt ofullständig eller falsk – bild av någon eller något. Laddade ord och bilder används (eller utelämnas) i avsikt att väcka känslor, och sprida uppfattningen att saker skett trots att det inte är sant.

Men propaganda är också ett medel i kampen om historieskrivningen.
Filmens skapare Ola Flyum och David Hebditch säger att deras fokus i filmen är upptakten till folkmordet i Srebrenica. De har genomfört ett fyra år långt och enligt dem själva mycket omfattande internationellt researcharbete.

Det som är uppseendeväckande är att Flyum och Hebditch medvetet har valt bort oönskad information om händelserna i Srebrenica (och Bratunac) för att filmen ska sammanfalla med deras egen version av det historiska skeendet – och som Sveriges Television (SVT) väljer att beskriva som ”en delvis ny och kontroversiell bild av den blodigaste händelsen efter andra världskriget”.

De berättar exempelvis inte om den omfattande etniska rensningen i östra Bosnien som ledde till att små enklaver bildades och hölls avskurna från omvärlden. Istället beskriver Flyum och Hebditch upptakten till folkmordet som en konsekvens av att serbiska ”… kvinnor, barn och gamla dödades. Srebrenica blev en isolerad och hatad enklav i det serbiska området”. Att ”det serbiska området” blev serbiskt genom etnisk rensning i början av kriget får vi inte höra ett ord om.

Det scenario som presenteras i filmen har därför lett till många reaktioner och filmen har börjat betraktas som propagandafilm i sin renaste form:

Flyum och Hebditchs framställning ger en avsiktligt ofullständig bild av händelseutvecklingen och leder till falska slutsatser om bakgrunden till folkmordet i Srebrenica som strider mot historiska fakta som fastställts av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY).
 
I det hänseendet är det snarast en underdrift att beskriva filmen som ”kontroversiell”. Men den bild den ger är knappast ”ny”. Återanvänd krigspropaganda, vore ett mer rättvisande epitet.
Som tittare behöver vi inte ha djupare kunskaper om propaganda som teknik för att kunna känna igen filmens propagandistiska inslag. Med avsikt att väcka känslor och sprida uppfattningen att saker skett trots att det inte är sant, använder sig Flyum och Hebditch av starka beskrivningar som ytterligare förstärks av deras val av bakgrundsmusik.

Svensk (och norsk) TV-publik ska fås att identifiera sig med kristna offer som utsatts för orättvisor och övergrepp av muslimska förövare. I filmen får vi höra om närmast rituellt dödande, utan några som helst bevis som styrker påståendena: ”Morden hade ibland en religiös karaktär. Männen blev omskurna och därefter kastrerade. På gravida kvinnor ristade man kors på magen och fostret skars ur. Vissa blev också korsfästa och uppspikade på träd”. Men ur propagandans synvinkel är det irrelevant om det är sant eller falskt, bara budskapet är trovärdigt nog att spridas och slå rot.

Som Carl Bildt, det internationella samfundets förste Höga representant i Bosnien, konstaterade i sin bok Uppdrag fred: ”Ingenting skulle glädja Zagreb, Pale och Belgrad mer än om Bosniska europeiska och moderata muslimer kunde framställas som förtäckta agenter och utposter för Khomeinis fundamentalism.”

I egenskap av medborgare i ett land som värnar om demokratiska värderingar har vi en skyldighet att reagera när SVT och andra medier upplåter sändningstid och spaltutrymme åt propaganda. Media i Sverige och resten av världen måste våga diskutera och skriva om journalisters ansvar för det budskap de framför. Politiskt motiverad journalistik får inte döljas bakom utfästelser om opartiskhet och saklighet.