Konsten att förneka skuld

Diana Johnstones, en av de mest kända förnekarna av folkmordet i Srebrenica, väljer fakta tendentiöst, där hennes test blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien.

Jag läste en artikel av Leif Ericsson, chefredaktör för Ordfront magasin där han på ett väldigt intressant sätt berättar om ett vanligt mänskligt logiskt felslut som är vanligt förekommande i samband med förvrängning av historien om krigen i f.d. Jugoslavien. Artikel ger en bra förståelse för hur en stark ideologisk övertygelse kan vara avgörande för hur man blir oemottaglig för fakta och argument. Konsekvensen blir naturligtvis att övertygelse övergår i dogmatism.

Nedan följer ett utdrag:


Diana Johnstone Diana Jonestones bok Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Delusions (2002) startar med en uttalad tes som hon vill styrka, nämligen att NATO:s militära intervention i Jugoslavien från första stund var en avgörande orsak till tragedin.

Men Johnstone tillåter inget som kan ifrågasätta tesen. Hon väljer fakta tendentiöst, tesen blir till en dogm. Institutioner och organisationer som kan komma med fakta som strider mot dogmen dömer hon ut på förhand. Till och med obestridliga fakta från till exempel Haagtribunalen underkänns automatiskt. Haagtribunalen är, enligt Johnstone och Edward S. Herman, NATO:s förlängda propagandaarm som skapades som ett led i krigsförberedelserna mot Serbien. OSSE betecknas som en ockupationsmakt. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anser de vara komprometterad, rent av en pro-imperialistisk NGO.

Ett genomgående drag är att Johnstone och Herman förminskar övergreppen och antalet icke-serbiska offer. Herman är av uppfattningen att avrättningarna i Srebrenica sannolikt omfattade »mellan några hundra till runt femhundra människor« Men Haagtribunalen har dömt general Krstic skyldig till mord på tusentals bosniaker, till att ha godtagit planen att genomföra massavrättningar på alla män i Srebrenica i vapenför ålder.

Av förminskandet eller förnekandet av skulden följer också påståendet att den andra sidan har begått värre övergrepp. Till exempel anser Herman att den bosniske överbefälhavaren Nasir Oric och hans styrkor sannolikt har avrättat fler människor i Srebrenica än vad bosnienserberna gjorde. Johnstones och Hermans påstående att serberna har demoniserats av väst leder dem till att påstå att de övergrepp som icke-serber gjort har förtigits och inte lett till åtal och dom i Haagtribunalen. Enligt Johnstone och Herman har till exempel varken massakern på serber i den kroatiska staden Gospic 1991 eller Naser Orics krigsförbrytelser mot serber i och runt Srebrenica uppmärksammats av media och de påstår att inga åtgärder har vidtagits för att ställa förövarna inför rätta.

... Och Naser Oric, befälhavare för den bosniska armén i Srebrenica 1992–95 greps och fördes till Haag i april 2003 och har åtalats för krigsförbrytelser mot serber. Johnstones och Hermans förutfattade ståndpunkter gör att de inte ser vad som sker i Haagtribunalen.

I Haagtribunalens dom mot general Krstic finner man följande tänkvärda ord av domaren Almiro Rodrigues: »Tribunalen har inte upprättats för att beakta möjligheten till kollektivt ansvar. I mitt uppdrag ligger att i varje rättegång ta ställning till om bevisen som förelagts rätten räcker för att finna en åtalad skyldig. Jag har att döma en åtalad. Jag dömer inte ett folk. Ja, i f.d. Jugoslavien ägde attacker rum mot civilbefolkningen. Ja, det ägde rum massakrer och förföljelse. Ja, en del av dessa brott begicks av serbiska styrkor. Men, för att använda en stor humanists ord, jag anser att det vore en skymf mot det serbiska folket att sammanbinda denna ondska med den serbiska identiteten, och att det skulle förråda idén om ett samhälle bestående av medborgare. Men det skulle vara lika monstruöst att inte ge denna ondska ett namn bara för att det kunde uppfattas som en förolämpning mot serberna.« (Min övers.)

Ett bättre svar på anklagelsen att Haagtribunalen demoniserar det serbiska folket kan jag inte tänka mig.

Den bristande medie- och källkritik som Johnstone och Herman m.fl. anklagar etablerade medier för måste riktas även mot dem själva. Okritiskt hänvisar de till varandra som auktoriteter. Vänsterkritiken av de etablerade mediernas propagerande av maktens och etablissemangets ståndpunkter – vilket det ligger mycket i – faller platt när man inte kan upprätthålla ett kritiskt förhållningssätt till de egna ståndpunkterna.

Guardianjournalisten Ed Vulliamy rapporterade den 17 februari 2002 om hur Milosevic lagt upp argumentationen i sitt försvarstal i Haag. Det visar sig vara en sammanfattning av Johnstones bok och Hermans ståndpunkter:

Milosevic förnekade att det fanns en plan på ett »Stor-Serbien«. Han skyllde dödandet på paramilitära grupper som inte den jugoslaviska armén hade haft någon kontroll över. Han sa att det var en lögn att Trnopoljelägret var ett koncentrationsläger – enligt Milosevics var det »falska tevebilder som var till för att driva en anti-serbisk politik. Det var ett uppsamlingscenter för flyktingar som fritt kunde röra sig i byn… de hade kommit dit för att få skydd.« Han hävdade att massakern i Racak 1999 var en bluff, en förevändning för Nato att kunna gå till anfall mot Jugoslavien. Serberna var enligt Milosevic offer för en ny »Ostplan« där Tyskland – understött av USA i sin strävan efter världsherravälde – syftade till att lägga under sig Serbien.
Artikeln publicerades i Ordfront magasin 1/2004 och kan läsas i sin helhet här.